Hej från Sofia | Therese Krupa

Jag har haft/har påhälsning av Den svarta hunden , det vill säga jag har insjuknat i en depression. Igen.

Förra gången – och när skiten bröt ut – var ju året efter att Malte föddes. Sen dess har allting blivit bättre och bättre, för att nu under vårvintern komma med bakslag efter bakslag tills jag inte orkade ta mig upp själv.

På ett sätt kan mitt psyke liknas vid aprilvädret vi just haft. Tvära kast mellan värme och kyla, hopp och förtvivlan. Men med aprilvädret vet man ju att det kommer att ta slut, förr eller senare. Depressionshelvetet tar inte slut av sig själv, det blir bara värre.

De gångna veckorna är en lång historia genom vårdapparaten och själsligt dunkel, tvivel och oförmåga. Men också om ljusglimtar, förhoppningar, spirande vitsippor, fantastiska kompisar och att Harpan har börjat prata hyfsat begripligt.

Tessan har, förutom att hålla igång bloggandet och allt annat, tillsammans med en annan av våra vänner hört av sig för att kolla läget varje dag. VARJE DAG. Det är nog den finaste medicinen man kan få.

Jag ska berätta allt för er så småningom, men nu ska jag titta på Loranga & Mazarin med en krasslig Malte. För VAB, det verkar inte ens majvädret rå på.