Härdsmältans vår | Therese Krupa

Men alltså vad ska man säga? Coronapandemin fortsätter att härja i takt med att uteserveringarna nu fylls på. Längtan efter en samvaro under solen som vi är vana vid har nog aldrig varit starkare? Kravet på uthållighet och förnuftighet är såklart rimligt men så svårt när världen nu sakteligen börjar öppna upp och vi trånar efter sommarens alla löften.

Samtidigt dödas ännu en svart man av våldsmissbrukande polis i USA och jag och miljoner andra konfronteras med våra vithetsprivilegier ännu en gång. Förhoppningsvis nu på ett sätt som gör att vi inte bara kan förfasas för en sekund för att sen återgå till vårt bekväma normalläge där den rådande vithetsnormen ständigt och oftast osynligt är till vår fördel i allt vi lever och är.

I mitt eget hörn av världen är jag fortsatt sjukskriven pga utmattning samtidigt som jag planerar min pappas begravning. Som jag bävar inför den 15 juni. Pendlar mellan att vilja fly från allt till att vilja göra varenda moment så fint det bara går.

Och alldeles nyligen blev Johan av med sitt jobb. I det stora hela, något som miljontals andra också drabbas av. I vår egen lilla, lilla kontext ytterligare en käftsmäll som vi gärna hade kunnat ducka undan.

When it rains, it pours. Skrev jag inte att 2020 skulle bli ett bra år?

Vad kommer att bli det nya normala? undrar jag ofta. Både på det större och det mindre, privata planet. Det finns så få saker att ta sikte på som skulle kunna vara en indikation på att "nu är det som vanligt". För Johan kommer inte att ha sitt jobb sen 12-13 år tillbaka (även fast han är i startgroparna till någonting annat som känns jättekul och svinläskigt), min lillebror med Downs syndrom som har bott med mamma och pappa kommer att flytta till en egen lägenhet för första gången i sitt liv. Mamma lär troligen inte bo kvar i det hus som har varit vårt barndomshem sen 1986. Pappa finns inte mer. Och jag håller på att jobba mig ur ett läge som jag aldrig hade trott att jag skulle hamna i.

2020 alltså. What the flying fuck. Morris, på bilden 2-3 månader, visualiserar känslan rätt bra: