Gravidilskan – ett weapon of mass destruction

När jag var i vecka 38 eller så med Malte och hade påbörjat min uppladdning inför förlossningen genom att försöka vila dygnets alla timmar, bestämde sig vår fastighetsskötare sig för att klippa gräset. Det. Skulle. Han. Inte. Ha. Gjort.

Genom den öppna balkongdörren fullkomligt anföll ljudet av gräsklippare mig, min valfeta kropp och mitt utleda inre. Det slet mig ur den "sömn" jag försökte ta igen genom att palla upp mig på kuddar i nån mindre fotogenisk position i soffan framför Days of our lives.

Jag hasade ut på balkongen, skrek nåt åt den stackars karln och drämde igen dörren så att rutorna skallrade. Gräsklipparmotorn stannade och sen måste jag ha somnat.

I veckan som gick berättade min sambo om alla de, eh speciella, samtal de får till kundtjänsten på hans jobb (e-handelsföretag). Rabiesarga kvinnor som först ringer och går bananas om försenade leveranser, varpå deras män strax därefter ringer upp och ber om ursäkt å sina hustrurs vägnar och berättar att hon "överreagerar för att hon är gravid".

Alltså. Gravidilskan, respekt.

Och tre år efter min höggraviditet är det fortfarande en skarp gräns mellan klippt och oklippt djungelgräs på vår bakgård. Respekt.