Grannar... | Therese Krupa

Vår läsare Emma frågade, apropå högljudda leksaker:

Kan inte ni som väl båda bor i lägenheter ge lite tips på hur man håller sams med sina grannar trots att man har småbarn. Eller är det bara vi som har grannar som tycker att alla småbarnsfamiljer borde bo i hus?

Well. Vi (Maltes familj) bor i en lyhörd kåk från 40-talet. Under oss finns som tur är bara källarförråd (gissa om jag är tacksam för det) och åt ena hållet en dam som bara bor i sin lägenhet ibland. Åt det andra hållet en ung tjej som jag tyckt synd om många gånger, men å andra sidan har hon ett mobillarm som skär genom märg och ben. Än så länge har vi inte behövt ursäkta oss men den dagen kommer säkert.

Innan Malte var född bodde vi (trångt även då) i Birkastan. Ovanpå oss bodde det en familj med 15 barn, eller okej då, tre. Men de dundrade igång morgnarna runt 06 med att sula hårda leksaker i golvet, några meter ovanför våra bakfulla huvuden.

En gång var jag så jäkla less på kalabaliken där uppe att jag morskt stegade upp för trappan, inställd på tala tillrätta och att skipa rättvisa. Men precis utanför deras dörr hejdade jag mig när jag hörde hur ungarna slogs och den förtvivlade pappan försökte gå emellan, ännu en gång. Jag tänkte att det nog inte kan vara så lätt för dem heller, lade ner stridsyxan och gick ner igen.

Senare, när Malte låg i min mage och vi var på väg att flytta till Sundbyberg, hörde jag pappan ovanför berätta för en annan granne att de också skulle flytta. Till Sundbyberg.

Ridå.

Så, åter till Emmas fråga. Hur har ni det med grannsämjan sen ungarna kom?

PS. Idag är det tema " grannar " i DN.