Från raseri till kärlekschock på 25 minuter

Opitimismen slår till som vanligt och jag säger att jag kan natta båda barnen själv. Oroväckande pigga studsar de upp i sängen och vi tar plats - jag i mitten och Mira och Morris på varsin sida. Klockan har passerat 20.00.

Morris har släpat med sin orangea ukulele in och vill ha den i sängen. Jag förklarar milt att den är både för hård och för otymplig för att sova med. 3-åringen rasar. Efter en sansad medling går han med på att den får stå bredvid sängen på nattduksbordet. I ungefär 20 sekunder. Sen ska han ha den tillbaka, varpå jag säger nej.

Efter lite viftande och vevande åker ukulelen ner på golvet. Morris är ruskigt missnöjd men lyckas rota fram en femkrona från god knows where. Jag går med på att han får sova med den så länge han håller den i handen och ligger still. Han tappar den i sängen och vi rafsar runt till den återfinns. Fyra sekunder senare tappar han femman i sitt eget ansikte. Jag tillrättavisar och tröstar. Fyra sekunder senare tappar han femman i mitt ansikte. Jag lackar ur och kastar ner femman på golvet.

Det här är inte början på en harmonisk nattning.

Efter att ha lugnat den vredgade arvsmassan vill Mira att jag kliar henne på ryggen. Jag kliar. Morris vill att jag kliar även honom på ryggen vilket jag säger att jag gärna gör. Han blir dock upprörd över att han har pyjamas på sig, men jag visar att jag kommer åt ryggen genom att dra ner dragkedjan lite. Han borde vara nöjd, men icke. Under tiden jag återgår till att klia på Miras rygg börjar det bökas och stökas. Pyjamasen håller på att skalas av. Jag opponerar, Morris insisterar och hänvisar till Lex Mira. Jag försöker förklara att Mira kan sova utan pyjamas för att hon ligger still under täcket och därmed inte fryser. Argumentet avfärdas och jag är för trött för att tjabba emot. Pyjamasen ska av med en envishet som bara en treåring kan uppbåda.

Sen hör jag ett frasande ljud följt av ett glädjetjut. Morris har tagit av sig blöjan. Därefter hörs ett rytande ljud från mor som barskt sätter på blöjan igen och håller en något för lång utläggning om att det ska vara mysigt att gå och lägga sig, inte en massa tjat och tjafs. Avslutar dramatiskt med att säga att jag minsann kommer att stövla ut och att de får sova själva om mina sängkompisar inte skärper sig. De lovar att skärpa sig.

Löftet hålls i cirka 8 sekunder innan Morris flabbande börjar peta av sin blöja igen. Jag blir tekniskt sett galen och flyger upp ur sängen och dundrar ut ur rummet. Morris och Mira börjar gråta och följer efter. Medan jag vankar runt i vardagsrummet och gapar om att mammors tålamod OCKSÅ KAN TA SLUT och att jag INTE VILL VARA MED OM DE INTE LYSSNAR PÅ MIG OCH SKÖTER SIG, fortsätter gråtandet. Möjligen tilltar det lite. Jag fräser och dricker vatten. Johan deklarerar. Jag ägnar en tanke åt mitt temperament och mina pedagogiska färdigheter.

När jag har sansat mig lite och kramat om Mira och försäkrat henne om att hon inte ska sova själv, går vi in i sovrummet igen och gör ett nytt försök. Som man ju nästan alltid gör. Vi kramas. Jag förklarar varför jag blev arg. Morris säger förlåt. Mira vill att jag kliar henne på ryggen. Och jag kliar. Morris vill att jag ska klia och klappa honom på ryggen i tvåsekundersintervall. Jag kliar och klappar, kliar och klappar.

Sen kryper Morris så nära som jag tror att bara Morris kan. Med sitt ansikte ovanpå mitt och en liten svettig arm på min hals. Efter en stund flyttar han sig lite och lägger ansiktet precis intill mitt och den lilla handen på min kind. Handen som fortfarande luktar tryffelsalami och sand.

Med min högerhand kliar jag på Miras rygg till hon ber mig sluta. Morris vänder sig om och bökar in sin lena ryggtavla i min famn. Flätar in sina fingrar i mina. Och kärleken svämmar över, en kärlek som bara ens avkommor kan uppbåda.