Föräldraskapet i ett litet nötskal

Igår kväll hade jag strålat samman med två kompisar på Enskedes ohotat mysigaste ställe – Matateljén. En AW vi pratat om att få till länge, länge, och så igår fick vi äntligen till det. Mellan tuggor och klunkar avhandlades det mesta från märklig mens till preventivmedel, från rekryteringsutmaningar till familjelogistiken.

Precis när jag meddelar servitören att jag gladeligen tar en eggnog ringer Johan på min kompis telefon. Kollar hastigt min egen och ser att jag har missat Johans samtal. Tar emot luren, hör skriket i bakgrunden och Johans samlade men spända röst:

-Kasper har ramlat och blöder jättemycket. Kan du komma hem?

Alla brandmän i världen kan gå och duscha - den hastighet som jag svepte på mig min kappa och ryckte med min väska för att sedan transportera mig hem medelst galopperande apostlahästar, överträffar vilket utryckning som helst. Den oplanerade kvällsjoggen i samarbete med vinet jag nyss druckit kändes tack och lov lätt och minuter senare klev jag in i lägenheten.

Kasper gick från lugn till...olugn när han såg mig. Jag såg den stora, sprängröda fläskläppen och tog den lilla skadade i famnen samtidigt som jag försökte trösta Mira som blivit otroligt uppriven av Kaspers olycka som slutade med en blodig läpp. Morris, familjens känslogranat, var däremot ett under av lugn och försökte trösta Mira och förklarade att det ju ändå hade gått bra med Kasper.

Efter ett tag kunde jag inspektera läppen mer noggrant och såg rejäla bitmärken, dock inget som kändes oroande djupt. Han hade gjort ett klassiskt platt fall framåt, men råkade i landningen bita sig i läppen. Aj. Medan Kasper fick Alvedon drack Mira och Morris varm choklad och sen toppade vi det hela med en piggelin som vi tänkte skulle kyla skönt på läppen. Det slutade med att jag, Mira och Morris åt glass i soffan medan Kasper nöjde sig med att krypa in i min famn så djupt att jag till slut knappt visste var min kropp slutade och hans började.

Och då kom jag att tänka på något jag har funderat kring sen jag såg en instagrampost där Emilia Bergmark-Jimenez frågade vad ens bästa mammasidor är. Jag kom verkligen inte på något omedelbart när jag scrollade bland kommentarerna som beskrev olika mammors paradgrenar. Vad är jag egentligen extra bra på som mamma?

Men igår slog det mig - när det krisar är jag nästan som bäst. Att förvandla något krävande, jobbigt, ledsamt till något mysigt, mustigt och lugnt - det är nog min paradgren ändå. Och det är ju inte så illa pinkat?

Det är nu helt fritt fram att hävda sina bästa mammagrenar i kommentarsfältet - VARSÅGODA!