Fler med 5-åringar som driver dem till vansinne?

Okej men ärligt nu, det har fanimej varit tjabb med Morris typ 34% av all vaken tid denna helg. Her-re-gud denna testande, ihärdiga, utmanande lilla 5-åring som pushar varenda gräns. Och som bryter ihop för varenda lilla upplevd kränkning och ne, det är klart att det inte är någon rimlighet i vad som anses kränkande. Att vår soffa är grå är liksom ingenting som de allra flesta skulle ta som ett personligt påhopp, men med Morpan är det liksom andra referensramar.

Alltså idag har jag krampaktigt längtat till att han ska bli äldre. Som jag ser fram emot den dag när impulskontrollen och känslohanteringen är mer utvecklad och det inte blir jidder om tamejfan allt. Jag är så less på allt tjafs och tro mig - vi väljer våra strider. Men trots det återstår en miljard.

Om vi inte hade haft Mira innan som absolut också har gått igenom prövande faser, hade jag nog betvivlat mitt föräldraskap klart mer. Men hon har varit så mycket mer hanterbar, förmodligen som barn är mest (om man nu kan tänka att det finns en form av medelnivå). Jag minns att jag läste eller hörde det från någon barnpsykolog - mer krävande och temperamentsfulla barn kan lätt få en att känna sig inkompetent som förälder. Och SOM jag känner denna inkompetens titt som tätt. Men, jag kan också till viss del lugna mig med att den inte är fullständig just som Mira utgör en annan referenspunkt där jag känner mig klart kapabel, rentav megakompetent mellan varven.

Men vanmakten som väller över en när man stångar sig igenom en helg späckad av raseriutbrott, känsloutspel och allmän härdsmälta är inte nådig alltså. Ibland blir det så otroligt tydligt att ingenting man säger eller gör kommer att ha en effekt, det är bara att rida ut känslostormen. Men även den mer passiva hållningen är så otroligt dränerande.

Det blev ett mysigt crescendo när jag i samband med havererande nattning vrålar "jävla unge, du kan fan inte bete dig såhär, du sabbar för alla" (japp, exakt så sa jag och nej, det var ju inte föredömligt, nej). Sen gick jag ifrån och lät Mira och Morris lyssna på en saga medan jag räknade till 490 och försökte lugna nerverna (och visst, veckan har ju inte varit en barnlek så jag fattar att mina reserver inte är oändliga, så att säga (som att de nånsin har varit LOL)).

Men sen kryper jag ner och Morris kurar ihop sig intill mig och säger förlåt. Jag tar emot hans ursäkt och vi kramas och pussas. Sen säger han att jag också borde säga förlåt för att jag sa "jävla unge" och jag skäms och ber om ursäkt. "Man får inte tala så till barn" fortsätter Morris och jag känner mig så jävla dum och bekräftar att han har helt rätt i det. Men så bollar jag även tillbaka lite och frågar om han tycker att hans beteende var bra. Och så kommer vi fram till att vi ska göra ett nytt försök imorrn igen.

Och sen fortsätter han prata om att Sverige nog är världens bästa land för här finns inga krig och det är mysigt och det finns mat och mediciner. Och så undrar han om Nattie bor i ett bra land, en pojke vi träffade i Johannesburg när vi var i Sydafrika för 1,5 år sen. Sen fortsätter han genom att uttrycka att det är synd om de som inte bor på lika bra ställen och att alla borde få komma hit. Att jag eller pappa Johan borde bli statsministrar så vi kan bestämma att "han Jimmie Åkesson eller vad han heter" får flytta till ett annat land så att han inte kan bestämma att andra inte ska få komma hit. När det är spikat (well...) undrar han hur man räknar minus och vi räknar lite med fingrarna och sen vill han aldrig sluta, denna kloka, godhjärtade, empatiska, kluriga lilla guldklimp till unge.

Det är så tvära kast med Morris. Från intensivt, fulladdat raseri till den djupaste fascination och kärlek. Men alla konflikter är så otroligt påfrestande. Allt som ska testas och testas till vansinnets brant. Han ger sig liksom inte, han har en intensitet jag sällan sett. Och ja, det är måhända en egenskap som kan komma väl tillpass lägre fram osv osv osv men nu, i denna familj om fem, där tillvaron hänger på kompromisser, blir det så jäkla tufft. Och såklart, klassikern - på förskolan och hemma hos kompisar är han en DRÖM. Då är det enbart den kloka, resonliga, omtänksamma, rättrådiga och generösa sidan som visas. Och det klart att det är härligt på sätt och vis, men det gör ju inte tillvaron på hemmaplan mer friktionsfri ehehehe.

Mmm, det är ju alltså nu ni gärna får komma in i bilden och berätta hur det funkar hemma hos er? Eller hur det har funkat, om ni har större barn nu. Jag är SÅ nyfiken på hur egenskaper och temperament som Morris besitter yttrar sig som äldre? Jag kan tänka mig att intensiteten består men att mognaden och förmågan att hantera motgångar och känslor kopplat till detta gör en stor skillnad (eh jag hoppas iallafall krampaktigt det).