Mor gråter sönder en film

Okej, jag är ju väldigt lättrörd av mig och aktar mig oftast för filmer och tv-serier som innehåller barn i något mer dramatiskt än The Pacifier med Vin Diesel.

Men så följde jag ändå med på Lion . Började ana det värsta när en i biopersonalen sa att hon aldrig hade gråtit så mycket på bio och att det gick till den punkt att ingen i salongen ens orkade hålla tillbaka hulkandet.

Det gjorde inte jag heller. Fick en klump i halsen redan vid "based on a true story" i introtexten. Nån halvtimme in i rullen var min tröja helt blöt och det var oklart vad som var tårar och vad som var snor.

När filmen var slut var jag som en urvriden disktrasa och kände mig helt tom. Började fundera över livets orättvisor och tappade, om än tillfälligt, hoppet för mänskligheten.

Jag ska bespara er lidandet men dra handlingen i korta drag: Indien, 80-tal. Två bröder som kommer ifrån varandra av misstag. Ensamma barn. Fattigdom, elände. Adoptionsproblematik. Ja, ni fattar resten.

Ordet hjärtskärande är inte tillräckligt målande för att beskriva denna film. Och har man dessutom två söner så blir det inte lättare att smälta den.

Men, den är makalöst bra. Skit i alla svala recensioner, se den ändå. Men köp aktier i Kleenex innan. Och kom ihåg att jag varnade dig.