Ja, hörrni. Det går ju sådär med mitt chilla-i-soffan-inför-den-här-lilla-förlossningsgrejen-projektet. Förra veckan fick vi ju panikåterbudstid och opererade bort Miras näskörtel (vilket vi såklart är ruskigt glada för). Operationen innebar fyra dagar hemma från förskolan med höggravid, rätt tråkig lekkamrat som helst ville inta horisontalläge i soffan och tja, ligga så och visualisera rymliga utdrivningskanaler och vidgade slidväggar. Men icke. I måndags var Mira bubblande glad över att få återgå till hennes jämnlånga och klart mer lattjo polare. Och Miras mor njöt av lugnet. Tills igår kväll då febern dök upp lika ovälkommet som ett herpesutbrott. Så, idag har vi vabbat AGAIN. Som tur är kunde världens bästa mormor rycka ut och hålla det lilla elementet sällskap medan jag gjorde det förhoppningsvis sista rutinbesöket på Mamamia. Innan min avfärd lyckades Mira lokalisera sin påskpresent (raffinerat "gömd" i den vidöppna garderoben - man ska inte underskatta de små klåparna) och jag blev lite andlig och tänkte att det var meningen och överlämnade storsint gåvan utan pekpinnar om att det minsann inte var påsk förrän nästa vecka och andra oväsentligheter. Genidrag, kan jag säga såhär i efterhand. Mira rev upp sitt paket och fann till sin förtjusning Lego nej..Duplo SOM MAN KAN BYGGA GLASSAR AV! Fatta lyckan? Mira har två favoritleksaker på dagis - en fejk-Guccihandväska och en glasstrut i trä som hon försöker lägga beslag på innan hon ens har fått av galonisarna på morgnarna. Och nu kan hon alltså bygga riktiga fetingglassar. BAM! - Best Mom Award till mig, thankyouverymuch. Och på köpet har jag kunnat såsa i soffan och bli serverad plastglass (och en och annan riktig om man nu ska vara noga). Och barnmorskan sa att bebisen är så långt ner den bara kan komma och när jag kontrade med att jag gick över 10 dagar sist svarade hon glatt: -Det kan du nog glömma denna gång. Jag tror att jag älskar henne. Och hoppas så att hon har rätt.