En vit, kränkt man i blöjstorlek 6

Två gånger har jag skrikit åt Malte och en av gångerna var idag. Den första gången har jag förträngt men dagens förskolehämtning går till historien. Egentligen gick startskottet för denna nya fas (bloggens tveklöst mest använda ord) redan i natt när den framavlade separatiströrelsen gjorde nattsömnen lika mysig som en natt på Tahirtorget. Det vevades och gastades i en utdragen föreställning som slutade lagom till att busstrafiken bullrade igång.

Hur som helst peakade dagens drama när familjens stjärna inte fick stanna och leka i parken på vägen hem. Att vi var dödshungriga och trötta båda två var tydligen inget giltigt skäl till att inte gunga alla gungorna, skrika så näsblodet började rinna, springa ut rakt ut framför bilar, kasta sig hejdlöst i plaskdammen eller mucka med en pekingeser.

När jag tog befälet för att få oss båda hem startade en protestkavalkad utan dess like. Svårt kränkt sparkade och fäktade den lille rabiesgrisen allt vad han kunde. Jag bar och svor, kånkandes på jobbväska och 12 kilo vansinnigt kött, samtidigt som jag knuffande vagnen framför mig med ett knä i taget och hoppades att de som såg mig inte ringde Socialjouren eller den där Petra Krantz ... nånting. Och behöver jag ens säga att vi bor högst upp i en backe?

Och så har kvällen fortsatt. Att jag lagade uppstyrd mat, ömsint pussade och läste nya numret av Bamse hjälpte föga. I Maltes ögon är jag paria. En kastlös, pestsmittad, genuint elak människospillra som heter Mamma och är så jäääävla B.

Och när sen hans pappa kom hem sjönk jag om möjligt ännu lägre på poppisstegen. Nu är jag på samma nivå som typ tandborsten. Fattar ni?