En stillsam bilfärd | Therese Krupa

Sen är ju "bara hänga på" ett hyfsat vitt begrepp som egentligen inte säger så mycket mer än att tja, även det tredje barnet vistas tillsammans med övriga familjemedlemmar såväl i tid som i rum. Att det "bara hänger på" skvallrar ju inte om det hela sker under några som helst harmoniska former.

Idag var vi på middag hos några kompisar som bor några kvarter bort. Allt flöt på (återigen - "flöt på" kan ju egentligen handla om att ingen begärde akut skilsmässa och att huset vi vistades i var intakt vid avfärd).

Men det är just avfärden som man inser är ett väldigt kritiskt moment. En sockerstinn lördag med lite för trötta arvsmassor (och, lite för trötta avelspersoner) som ska försöka komma iväg i samlad trupp och förflytta sig från punkt A till punkt B.

Strax innan avfärd inträffar ett litet drama som innefattar Mira som vankar runt och gråter. Morris, aka Naken-Janne går runt utan kläder efter att ha badat och jag outsourcar den gråtande minioren till Johan för att hjälpa Naken-Janne på med kläderna till tonerna av Miras jämmer.

Johan lägger tillslut ner mini för att själv få på sig kläder på överkroppen (han hade alltså också badat) varpå babybossen såklart börjar skrika.

Morris har då börjat sysselsätta sig med att köra bilar ner för olika ramper. Bilarna går samma öde till mötes: de störtar ner i parketten och orsakar ljud som dessa hormonella trumhinnor vill självdö av. I sin iver böjer han sig ner och plockar upp bilarna, varpå det snaggade huvudet slår rakt upp i fönsterbrädan.

Tre barn gråter.

Jag lyckas trösta Morris och Mira lugnar sig lite. Lillchefen storgråter i bilbarnstolen.

Vi vinkar av kompisfamiljen och tränger oss ut till bilen i duggregnet. Johan försöker stuva in babyskyddet i bilen, något kortisolstinn. Morris försöker stuva in sig själv samtidigt varpå Johan ber Morris vänta. Men, är det något som Morris ogillar mer än något annat här i världen, så är det att vänta. Så han gör som han brukar - rusar på. I perfekt synk med att Johan trycker in babyskyddet i bilen, som först kolliderar med Morris huvud.

Två barn gråter.

Vi stuvar in oss alla i bilen och Mira påminns då av oförrätten tidigare. Och börjar gråta.

Tre barn gråter.

MEN! Där jag sitter vid ratten tänker jag ändå, något belåtet, att det för en gångs skull inte är JAG som gråter. Sen rullar vi hemåt till soundtracket av bebisgråt, barngråt och en spellista med white noise.

De två storasyskonen och det blurrade evighetstvättberget.