En hyllning är på sin plats!

Hur bebisen som landar i just er familj blir, kan du påverka föga. Det här är en hyllning till alla er (oss) som fått exemplar av den mer krävande sorten.

För när du står där, vansinnesfrustrerad av vanmakt, ska du komma ihåg att du tillhör föräldrakollektivets Special Forces (eller Främlingslegionen, om du vill vara lite mer franskorienterad som jag)

Vi som dagligen - och nattligen - kämpar med små bebisar som sätter sig på tvären. Som tjurar, gastar, gapar och stökar. Som bökar, gnäller, knölar och prövar oss till förståndets ytterkanter.

Du som sitter på toalettlocket i halvdimrad badrumsbelysning och guppar babysittern framför den centrifugerande tvättmaskinen för att det har visat sig vara ett ljud som din bebis blir lugn av.

Eller du som står med en svettig, gastande arvsmassa i en bärsele på balkongen, långt efter att resten av världen somnat.

Du som kväll efter kväll sätter dig i bilen och kör varv på varv, trots lamslående trötthet, bara för att få tyst på mistluren i spädbarnsskyddet.

Eller du som sitter med krökt rygg på en pilatesboll, kväll efter kväll, och guppar dig svettig till dess att avkomman äntligen somnar in djupt till hårtorksbruset på din nykomponerade Spotifylista.

Min vapendragare och medlegionär

Vi som provat white noise-repertoarer och delfinljud, bärsjalar och bärselar, varma vetekuddar och frisk luft, allsköns bäddningar och babynest, vagnar och bilbarnstolar, öronproppar och hög musik. I en tillvaro där egentid är ett teoretiskt begrepp, långt bortom vår verklighet just nu.

Helvete vad vi kämpar. Ledbrutna och uppgivna, men samtidigt så tåliga och uthålliga. Och, inte minst kreativa i vårt sätt att krampaktigt försöka göra våra bebisar nöjda, om så bara för en stund.

Helvete vad vi kämpar. Vi som hålögt glor på andra föräldrar som lägger ner dästa, nöjda bebisar i sina sängar. Vi som förundrat studerar en sömnig nykomling som liksom slumrar in av sig själv, utan en pilatesboll eller bärsele i sikte. Vi som gång på gång funderar på om vi ändå inte gör något fel ändå.

Helvete vad vi kämpar. Mot frustrationen, besvikelsen och avundsjukan.

Men, det är även vi som gläds med en närmast berusande innerlighet för minsta framsteg. För varje gång något blir lite, lite lättare. När vi får andas ut en stund och på allvar känna att det kommer att bli bättre.

Vi borde få en egen högtidsdag i kalendern, banne mig. Eller i alla fall en dag av lugn och ro.

Till dess: Honneur et Fidélité