En dag med två kids | Therese Krupa

Det kan vara så att jag egentligen är tämligen olämpad att vara flerbarnsförälder. Idag har jag hängt runt med Kasper och Morris vars föris var planeringsstängt. Och nu är jag totalt uttjänt.

Alltså I.N.T.E.N.S.I.T.E.T.E.N. Jag var matt strax efter lunch. Johan menar på att jag alltid hittar på för mycket och möjligen ligger det någonting i det.

Vi började förvisso i en ruskigt brant uppförsbacke. Det känns som att Morris muckade gräl redan från start. Han inledde starkt med att högljutt förklara att han ville ha godis. Pedagogiskt styrde jag av det och pratade om lördagar och måndagar och andra...dagar. Då ville Morris istället ha cola. Sen vill han ha Kinderägg. Sen leksaker. Och notera att detta var innan klockan hade hunnit bli 09:00.

Lagom till att jag skulle få Kasper att somna blev Morris akut och naturligtvis högljutt upprörd. Blev exakt noll sömn för Kasper trots att jag lugnt förklarat för Morris att om bara Kasper får somna i lugn och ro kan jag ägna mig fullt åt Morris sen. Effekt: utebliven. Gissar att konsekvenstänk inte är hans (och många andra 4-åringars) paradgren.

Vi gick till parken för att möta upp en kompis och hennes son som snart blir 2 år. På plats lyckades jag amma Kasper till sömns samtidigt som jag viskade/väste/fräste saker till Morris som var uppe i klätterställningen.

Sen kom min kompis som hade den fantastiskt goda smaken (och föräldrainstinkten) att ta med en rejäl kaffe.

Efter parkhäng och lunch begav vi oss till Ringen vilket var Morpans främsta önskan tillsammans med att åka tunnelbana (Ringen är ett rätt träligt inomhusköpcentrum, byggt i början av 80-talet). Där skulle vi minsann fika och kolla i leksaksaffären. Med betoning på kolla .

Och här nånstans slår min optimism alla rekord. Klok (?) av erfarenhet pratar jag med Morris otaliga gånger om att jag gärna tittar med honom i leksaksaffären men att vi inte kommer att köpa något. Morris är ett under av resonlighet och nickar och säger saker som "jag struntar i att köpa något, mamma, vi tittar bara". "Se där, min kloka, medgörliga son, klart att vi kan titta på leksaker tillsammans. I've taught him well." myser jag självbelåtet.

Tills vi kommer in i affären.

Efter 20 minuters klosstornbygge, stenhård förhandling, allmän avledning och krishantering lämnar vi BR. Morris har då rivit av sylvassa argument som "vill du att jag ska dö? samt "vill du inte att jag ska pussa dig? Om inte så får jag lasersvärdet" och jag känner att ytterligare en kaffe måste in i systemet asap.

Så vi går och fikar. Morris får välja...dopp? fikamaterial? och pekar ut en kokosboll och ett litet glas med skiktade...grejer (konditorterminologi on point). Cafékillen förklarar stolt att det är fjolårets nobeldessert och Morris förklarar att han måste bajsa.

Kokosbollen slinker ner kort efter att jag har svept mitt kaffe och vi hugger in på nobeldrömmen. Morris tar en blygsam sked och dömer sedan ut desserten fullkomligt genom att sätta det obarmhärtiga betyget 0 av 10. Kokosbollen får däremot sjuttitio av samme domare så hör upp nu, ni som ska sätta årets Nobelmeny.

Lagom till att vi ska bege oss hemåt påminns gossebarnet om lasersvärdet och humöret blir därefter. Liksom mitt. Och jag tänker att jag antingen är världens klenaste förälder, alternativt har världens mest krävande barn.

Tror dessvärre att det är det förstnämnda.

Den obarmhärtiga domaren och praktfiaskot till efterrätt