En av mina sämsta föräldrasidor

Jag har ett så otroligt ocharmigt drag som förälder som jag verkligen vill få bukt med för det är liksom FÖR ohärligt för att få fortgå.

Jag kompromissar på ett sätt som jag egentligen inte är nöjd med och sen är jag tjurig över lösningen TROTS att jag gick med på den. Ugh. Är ni med på hur jag menar? Det händer då och då, till exempel typ alldeles nyss - låt mig ge er det allra färskaste exemplet ur min i övrigt lysande föräldrakarriär:

Mira har varit hos en kompis och kommer hem och vill göra sin läxa. Jag älskar att sitta med henne och klura och säger att vi kan sätta oss tillsammans. Jag vill egentligen att det ska vara en stund bara för oss två, dels för att det är mysigt men också för att jag vill att hon ska kunna koncentrera sig.

Och då kommer Morris tassande, med sitt oändliga behov av närhet och uppmärksamhet. Jag förklarar först situationen med läxan och att jag vill att vi sitter i fred, varpå han såklart bryter ihop och förklarar att han kan sitta helt tyst i bakgrunden med sitt Minecraft på ljudlöst. Johan underhåller en tröttobstinat Kasper och har inget att erbjuda som smäller högre än att vistas i samma rum som mig och Mira.

Så han får sitta i sängen och spela medan vi gör läxan. Detta förmedlar jag på ett ganska irriterat sätt och jag känner att jaha, nu hamnade jag här igen. Liksom medlade bort situationen så att ingen egentligen blev nöjd. Eller jo, Morris i och för sig.

Sen eskalerar det, precis som det alltid gör. Snart står Morris vid skrivbordet och vill titta på varpå Mira blir irriterad för att hon tycker att han stör (vilket han egentligen inte gör, men Mira är ju mest lack för att Morris är där överhuvudtaget). Sen vill Morris sitta i mitt knä och då bli jag ÄNNU mer irriterad och sen peakar jag genom att fräsa något efterklokt om att JAG SA JU ATT DET INTE KOMMER ATT FUNKA, VI SKULLE SUTTIT SJÄLVA FRÅN BÖRJAN, MIRA MÅSTE FAKTISKT FÅR GÖRA SIN LÄXA I FREEEED!

Och jag hade kunnat undvika den här situationen från start genom att vara konsekvent och stå fast vid att vi gör läxan själva, Mira och jag,

Men jag vet vad det är som spökar: 1. ett ständigt dåligt samvete för att inte räcka till alla tre barn 2. jag orkar inte med alla dessa sammanbrott. Så jag kompromissar alldeles för hårt, oftast till Morris fördel. Jag är så urbota less på alla dessa meltdowns.

"Ja, men det är viktigt med tydlighet och regler" tänker nog många, inklusive jag själv. Och tro mig, vi försöker. Men vi har en mellanson med en sällan skådad ihärdighet och envishet. Jag tror det tog två år, alltså TVÅ ÅR (eller var det mer?) av att jag konsekvent, vid varje måltid sa att jag inte vill ha något barn i knät när jag äter. Och varje måltid frågade han, eller försökte krypa upp ändå. I två års tid. Inget skämt.

Mira, å andra sidan är en helt annan grej med. Hon har förvisso haft en benhård vilja, hon med, men ändå en större...foglighet. Hon finner sig lättare i saker medan Morpan använder all sin (oändliga) kraft till att driva sin vilja igenom.

Men ändå. Vissa av dessa martyriska kompromisserna måste jag ändå lägga av med. Nu blev det kanske ett ovanligt dramatiskt exempel, det kan ju handla om vad som helst - att jag sagt en godnattsaga men sen går jag med på två för att det är så mysigt och spännande och sen blir jag irriterad över att klockan är så mycket och att barnen inte sover. Som att BARNEN ska ta smällen för min i stunden svajande beslutsförmåga.

Herregud. Nu när jag skriver om det känns det genast 2000% ocharmigare. Hua. Lägger till det på min fiktiva self-improvement list.

Kasper sammanfattar känslan: