Downsizing | Therese Krupa

Japp, nu kan jag med säkerthet säga att amningen är ett avslutat kapitel. Jag har sörjt det lite i ett par dagar, men nu är det sol i sinnet igen. Eller det vetefan, förresten.

Nu är det nämligen Morris som har vattkoppor och precis som sin storasyster har det inneburit omfattande krishanteringsinsatser nattetid. "Såna där små får lindrigare sjukdomsförlopp" har hela världen försäkrat, men nu kan jag säga att hela världen har fel. Morris har nog nästintill tredubbelt så många prickar som Mira och en riktigt brutal ja, vad ska man säga, koppchock på den bedårande lilla gubbstjärten. Jag tycker innerligt synd om min tappra lilla arvsmassa, trots det lidande (jaaaa, draamaa, jag vet) han utsätter oss för när vi borde ligga och dregla på kudden istället.

Så, från amning till vattkoppor - HUR HÄNGER DET IHOP? Jo, i natt i ren desperation hade jag en väldigt kort överläggning med Johan om jag inte skulle prova om The Magic Weapon skulle kunna trösta Morris. Johan var inte sen att ställa sig positiv till förslaget.

The Not So Magic Weapon Anymore hjälpte föga. Men, Morris lyckades iallafall tömma det som låg kvar där inne och skvalpade innan han skrek vidare.

Så imorse när jag kliver in i badrummet, sömnberövad och vek, noterar jag förändringen. De nyss frodiga, härliga pattsen har blivit, tja, vad ska man säga...nättare? längre? tunnare? slankare? Jag försöker hitta positiva ordalag här. Hade vi pratat om ett bolag hade vi kunnat säga att det gjorts brutala nedskärningar under natten.

Well, goodbye patts, it was nice knowing you. Det enda rimliga nu är att jag får ta Morris barnbidrag och uppdatera underklädeslådan.