Det här med separationsångest

Jag skrev ju igår att vi alla skulle samlas här idag (ÄR ALLA HÄR????) för att vädra detta med separationsångest.

Det var inte superlänge sen jag bollade tankar kring om separationsångest har något med otrygghet att göra och ni levererade som vanligt många kloka, intressanta och tänkvärda svar.

Men jag kan inte släppa det. Förmodligen för att det är fortsatt dramatik med Morris och förskolelämningarna. Varje. Morgon. Och visst, varje morgon går det också över snabbt, men ändå.

Jag fastnade i en facebooktråd i någon öppen, större mammagrupp (BIG MISTAKE) där det avhandlades just gråtande barn och förskolelämningar. Och i just den tråden var alla rörande överens om att de ALDRIG skulle få för sig att lämna ett ledset barn på föris. "Mammahjärtat brister" osv (klarar för övrigt inte av det uttrycket, men det är en annan fråga i paritet med det här med "styrkekram").

Jag brukar kunna bibehålla rationalitet i de flesta lägen, men snubblade även över denna artikel där bland annat detta står (saxat):

Är lämningsrutinen jobbig i över en månad? Då kan det handla om andra faktorer, te.x.:

- att det är stökigt på förskolan

- att övriga barnen är äldre än ditt barn

- att ditt barn blivit illa behandlad av ett annat barn (eller pedagog)

- att ditt barns upplevelse av förskolan inte är positiv

Du kan då begära att göra en inskolning, igen. Du kan även vara på förskola en heldag för att se hur barnen interagerar med varandra. Det kan säga en hel del...

Min upplevelse är dock inte att punkterna ovan stämmer, men visst, jag har ju inte varit där en hel dag så jag kan ju inte vara 100% säker på min sak.

Åter till mammagruppens facebookdiskussion. En av deltagarna poängterade, utöver det faktum att hon aldrig skulle lämna ifrån sig ett gråtande barn, att dessa regelbundna, upprepade separationer (de sker ju ändå dagligen) på sikt kunde ha en negativ inverkan och ja, vara mer eller mindre traumatiska. Och obs, detta var nog enbart egna föräldrareflektioner, hon utgav sig inte för att vara psykolog eller dylikt.

Och fasen vad det skaver ändå. Även fast Morris har roligt kort efter att vi vinkat hejdå. Och jag vet och ser att han har många kompisar att lattja runt med.

Så ja. Säg nu vad ni tänker, tror och tycker. Extra spännande med er som har större barn som också varit separationskänsliga - hur är de idag?