Det här med barnböcker

Vi är just hemkomna från mormor och morfar på ön. Där ute är mobilnätet lika stabilt som Shane MacGowans tandläkare, därav det långa blogguppehållet från min sida. Antingen surfa dyrt via finskt nät eller låta bli liksom.

Hos mormor och morfar finns det en mängd barnböcker och många är till och med givande för en vuxen som läser dem i sömnen för 73:e gången. Men de rikt illustrerade, finurliga böckerna vill ju såklart inte Malte läsa. Nej, när han får välja så väljer han den här elva gånger av tio:

Varpå den av oss vuxna som väljs ut att läsa för honom suckar uppgivet medan de övriga garvar rått. Brumma och Klurerna har blivit en slags Svarte Petter, eller snarare en p-bot eller en envis svampinfektion i underlivet. Varför? För att den är så jävla tråkig. Noll salivbubblor av fem, om ni frågar mig. Åtta salivbubblor av fem, om ni frågar Malte.

Flera gånger har vi gömt Brumma men lika många gånger har Malte hittat den eller tjatat på oss tills vi tagit fram den igen. Det är ju ändå hans sagostund så vad gör man inte för den lilla gynnaren. Men så nöjd som jag är när den tunna lilla boken är slut har jag inte varit sen jag läste ut första boken om Arn. Snark.

Apropå barnböcker, vilka är era "näääj, inte läsa den där nu igen"-böcker?

PS: och så ett hejdundrade peppgrattis och den varmaste, goaste kramen till alla mammor där ute, på vår dag!