Det är ju tur att de är så sjukt gulliga

De har iallafall haft energi nog att vända upp och ner på rummet ett par gånger och tjata hål i huvudet på oss ännu fler gånger, vilket torde ses som friskhetstecken. Kvar finns spår av förkylningsblåsor och ett munsår.

De senaste dygnen har dock präglats - i all rimlighet - av gnäll och jämmer. Och hur mycket förståelse och medkänsla jag och Johan har med våra sjuka avkommor är ett soundtrack på repeat av gnäll, well, lite lätt påfrestande.

Så, häromdagen när Morris hade pratat/låtit i samma gnällgälla ton i 200 år fräste Johan till och bad den lilla sjuklingen ATT PRATA VANLIGT (givetvis i en 100% opedagogisk och motsägelsefull, alldeles för hög ton själv) svarar Morris:

-Men det är mitt bästa gnäll, ni kan inte klaga på mitt allra bästa gnäll!

Johan och jag frustar synkat av garv och ber Morris att återge hur hans allra bästa gnäll låter, följt av hans allra sämsta gnäll för att i tysthet kunna konstatera att Morris gnällrepertoar är lika varierad som en överbotoxad skådespelares mimik.

Sen avrundar Morris samtalet genom att konstatera att "jag GILLAR gnäll och sånt. Jag gör det."

Och än en gång är det bara att resignera inför deras galenskap och gullighet.