Där satt den. Lusvarningen.

Så kom den då till sist, luslappen på föris.

I hela mitt mammaliv har jag föreställt mig denna som en signal om att världen snart går under, i alla fall för mig. Ge mig infekterade sår, spyor, öppna frakturer eller vätskande bölder – men inte ohyra. Det fixar jag verkligen inte.

Nu är det ju så att bara för att lappen sitter där så har Malte inte automatiskt med sig löss hem, det bara känns så. Plötsigt kliar det överallt och jag vill lägga mig i ett bad med svavelsyra alternativt springa tills jag dör.

Men från och med nu ska det alltså kammas varje kväll och aldrig har jag varit så glad över att vi håller Maltes hår kort. Och aldrig så nojjig över att mitt eget hår är som pälsen på en Old English sheepdog.

Helst vill jag att Alva i Madicken kommer hit och styr upp en eventuell behandling så jag kan sätta mig på balkongen med ett glas vin.