Come rain, come snow | Therese Krupa

Här är den, galaxens viktigaste påse. Den nästan hånlog mot oss när vi klev in genom dörren igår.

Den lilla fadäsen med att glömma vår dotters bästa grejer här i livet på jultrippen till Tranås blev både värre och enklare än befarat. Tio mil efter att vi insett praktmissen svängde vi in till Babyproffsen i Linköping. Räddaren i nöden (alltså mor) lyckades hitta nya nappar MED HÄSTMOTIV och en filt som inte bara var världens mjukaste, utan även rosa. Med rosa hjärtan på.

Men, det vi insåg när vi kom till fram var ju att påsen innehöll ett par grejer till. Till exempel Miras leksaker som hon omsorgsfullt hade valt ut. Och till exempel Johans necessär och därmed: våra tandborstar, Miras tandborste, tandkräm, hårvax, parfym, min bettskena, öronproppar, Plackers och what not (i och för sig skönt att glömma tandtråden och därmed inte kunna ägna sig åt topp 3 världens tråkigaste aktiviteter).

Anyway, Mira tog det hela långt över förväntan, trots att filten inte på något sätt liknade hennes lila, sönderpillade gallerfilt. Och Johan lånade lite gelé (?) av sin pappa och såg klart anständig ut på julafton. Och tandborstar löste sig på plats.

På julafton skulle vi kuska ännu längre ut på landet, till Hestrahult där Johans faster bor. När vi åkte såg det ut såhär och julstämningen var lika intensiv och närvarande som på en måndag i september.

Sen tror jag att Jesus o Co. tyckte att vi hade fått vår beskärda del av misär och tuffa prövningar, så lagom till att vi satte oss till bords i det Bullerbylantliga huset började det snöa. Stora, mulliga snöflingor föll sedan resten av eftermiddagen och ett par timmar senare såg det ut såhär.

Sen vann vi en äggskärare, två kulspetspennor och en tesil i julklappsleken och då var lyckan fullbordad.

Resan hem på juldagen gick åt helvete. Mira blev åksjuk typ 2 mil från avreseorten och kräktes upp hela julbordet. Johan och jag har aldrig sett så mycket kräks. Den tappra lilla krullhåriga hade kräks in på trosorna och lyckades dränka bilbarnstolen. Hon hostade även bak kräks i baksätet på mig och packningen. Ute var det krispiga 10 minusgrader så vi fick helt sonika ratta ytterligare ett par mil till vi nådde Statoil i Kisa där det blev snabbsanering av bil och barn.

Morris ville ju inte vara sämre och passade på att orsaka inte bara en, utan två bajskatastrofer. När jag höll på att hand om den första lyckades jag med något ofattbart kasst. Jag sitter alltså i baksätet på Statoilparkeringen och underskattar grovt katastrofens magnitud varpå våtservett nummer ett blir...vad ska jag säga......kladdig. Och jag vet inte vad jag ska göra av den. Mira sitter i den numera filtbeklädda bilbarnstolen och tar igen sig med fönstret halvt öppet. Jag, som brukar ha hyfsad spatial förmåga, tänker att jag kan kasta ut servetten genom fönstret.

Det momentet går inte så värst bra. Våtservetten med innehåll landar på kanten, men istället för att ramla ut, ramlar den in igen. Och liksom smeker bildörren innan den landar på bilgolvet brevid Mira. En CSI-agent hade inte haft några som helst problem att i efterhand urskilja händelseförloppet, så kan man säga.

Det luktade inte fjunigt bebishuvud i bilen resterande 23 mil, det kan jag lova. Morris var i vanlig ordning sjukt missnöjd med hela den här bilåkaridén och varken jag eller Babblarna kunde underhålla det lilla livet.

En åksjuk Mira, en arg Morris, en borttappad napp och några mindre meltdowns senare kom vi iallafall hem. Och då insåg vi att vi hade glömt Miras julklappshäst med sadel och allt i Tranås.

Ja, men god fortsättning då.

Vår lilla familj skapar tamigtusan kaos var vi än kommer. Jag fattar inte. Är det bara vi?