Ja, hur sammanfattar man de senaste veckorna egentligen? Jag har premiärbadat, börjat kolla på Mad men, begravt min pappa och fått fortsatt sjukskrivning. Inte precis i den ordningen, men ändå. Jag känner liksom att jag måste hitta tillbaka lite till bloggen, till det vardagliga och lilla. Våren har ju varit så kantad av extraordinära händelser och bloggen har ju liksom följt med i det, som en avbild av vardagen, precis som den alltid varit men ändå nu på ett helt annat sätt pga livet. Jag saknar verkligen lättsamheten, allt har varit så allvarsamt (vilket såklart är 0% konstigt) men nu känns det så märkligt att typ skriva om nåt roligt som Kasper har hävt ur sig eller rekommendera ett solskydd när de senaste inläggen har handlat om utmattningssyndrom, sorg och död. Liksom schizat att börja kvittra om något annat? Även fast jag på ett intellektuellt plan förstår att tillvaron inrymmer hela spektrat så blir det error i mitt huvud. Men jag ska försöka! Men det viktigaste ändå - begravningen blev så väldigt fin. Jag var fruktansvärt olustig dagen innan, en puttrande känslomässig stress som under natten eskalerade till en full-blown panikattack. Timmen mellan 02:00 och 03:00 spenderades i soffan framför ett par avsnitt av Skam med en kopp te och ett glas vin. Vet inte om det är skolboksexemplet på stresshantering men eh..det funkade där och då. Men sen blev det morgon ändå och vi åkte iväg till Skogskyrkogården. På den vackraste av förmiddagar i juni tog vi ett sista avsked i Uppståndelsekapellet. Vi syskon, Johan och min brorson Leo bar tillsammans kistan och sänkte även ner den i marken i ett hav av blommor. Min musiklärare från grundskoletiden som även är organist med den ljuvligaste av sopranröster sjöng så fint när alla våra andras röster stockade sig och brast. Och som det har gått upp och ner sen dess. Idag blev det ett oväntat gråtmarathon när jag fixade med disken, häromveckan när jag var ute och promenerade. Hyfsat labil med andra ord. Med det sagt, stay tuned för allt från badplatser till begravningar.