Bilen, bärgaren och barnet

Hej, nu är vi tillbaka igen!

Harry har haft sin första rejäla mansförkylning och passade samtidigt på att få sina första tänder, vilket har gjort den gågna veckan till en av de mer påfrestande i historien.

Han och jag tog vår tillflykt till mina päron på landet i måndags, med förhoppningen att det skulle bli ett silent retreat. Det blev det dock inte.

Hur som helst har vi haft det bra trots att den lille smittmunken skickade bacillerna vidare till mig, som nu har gått på Alvedon i ett par dar. Därför kändes det rätt skönt att få åka hem idag, enligt planen.

Men efter att ha tajmat Harpans mat- och sovtider, packat bilen med alla lösa påsar som på nåt sätt alltid blir fler än rimligt, druckit kaffe, plockat upp leksaker och snyggat till lite, startar inte bilen.

Vi köpte ju ny kärra i somras. En sån där modern bil utan tändningslås, som ska starta bara man har nyckeln i närheten. Jävla skitbil.

Istället för att starta börjar den tuta, blinka och byta displayspråk till tyska. Wtf. Helt plötsligt förstår jag hur min mamma känner det inför sin dator då och då. Och i baksätet har Harpan ledsnat på den försenade avgången, sitt bälte och livsvillkoren i stort, och börjar vråla. Jag svär.

Till saken hör att vi alltså befinner oss på en ö och dessutom längst ut på den ön. Vid klart väder ser man kobbar och skär som tillhör Åland. Ja, ni fattar. Inte läge att messa en Uber alltså.

Ringer istället Magnus som tipsar om att batteriet i nyckeln kan vara slut. Byter batteri. Samma fel. Schlüssel nicht erkannt. Harry skriker, jag har huvudvärk.

Ut med Harry ur bilen och ner i vagnen. Skri, skrän. Övertrött. Tänka, tänka.

Min pappa, den grymme mekanikern, öppnar huven och hummar lite medan jag fumlar med instruktionsboken och ringer Assistans. Harry skriker, jag har huvudvärk.

Men solen skiner och assistanskillen är astrevlig och skickar en bärgare a.s.a.p. Det kan bli fråga om bärgning till verkstad och hyrbil, informerar han. Jag försöker tänka hur jag kan smuggla med mig en icke ljudlös bebis i bärgningshytten till denna verkstad. Kan bli en utmaning.

Efter ett par timmar backar bärgaren, hädanefter kallad Hjälten, ner längs vår slingriga väg, hoppar ur bilen, ”morsning korsning”, bärandes på en väska med en blixt på.

Kopplar plus till plus och vice versa och motorn rosslar igång. Hjälten rättar till brillorna, garvar och berättar att detta var hans fjärde Fiat Freemont med elfel den här månaden. Harry skriker, jag har huvudvärk.

Men solen skiner, servicen går på garantin och jag och farsan är lättade att det inte var nåt värre. Jag hade ju kunnat ha båda barnen i bilen och bli stående längs vägen nånstans. Med skrikande ungar och mensvärk.

Harpan gastar. Jag ringer hem och berättar att vi missat hans sovslot och därmed inte kan åka förrän nästa tupplur, alternativt vänta till imorgon. Han gillar ju inte att åka bil, den lille mistluren.

Varpå Harpan somnar. Och sover än.

PS: Ack, en gång var livet enkelt. Inga ungar, inga tysktalande LED-displayer, inga elfel:

AXB 385 – du var regnbågens åttonde färg. Miss you.