Betraktelser från ett väntrum

I morse var jag på en läkarundersökning för mitt "välsignade tillstånd". (Måste vara någon som aldrig varit gravid som myntat det uttrycket. Förslagsvis en gammal ondsint präst, som han i Utvandrarna.) Eftersom det inte fanns nån doktor på min vanliga MVC fick jag åka till min gamla, där jag gick hos finskan när jag väntade Malte.

Redan i väntrummet hör jag genom en öppen dörr hur min gamla finska försöker tala lugnande till sin kollega, en annan finska som är jättejättearg. På vårdsystemet, ändrade rutiner, nya ledningsdirektiv, överbokningar, torrt kaffebröd, felaktiga planetkonstellationer. Hon är så där Kalle Anka-arg och svär högt och ogenerat om att allt kommer att gå åt helvete.

Ute i väntrummet sitter jag och stirrar i ett arty modereportage och försöker att inte skratta ihjäl mig. Inte åt taskiga arbetsvillkor såklart, utan åt det absurda i att hela soffan är full av vilsna hormoner och att tanten som ska vara någons trygghet har rabies inför våra öron.

Tjejen bredvid mig skrattar hon också. En minut senare har den finska vulkanens lavaström av svordomar slutat pysa och bubbla och hon tofflar ut till oss och väser ett namn. Tjejen bredvid reser sig och vips är finskan så mild, så mild. Tjejen ser van ut.

Tur det. Been there, tänkte jag.