Barnen "provar" nya maträtter

Ibland får man ju sina infall. Jag har tidigare berättat om min obotliga optimism som har lett till att jag upprepar misstag i tron om att det ska bli bättre, trots att allt påvisar motsatsen. Till exempel att julhandla med barn den 23 december. Det har jag försökt mig på fler än en gång av några väldigt oklara skäl.

Häromkvällen blixtrade optimismen till igen vilket ledde till ett infall kopplat till middagstillredningen. Den senaste tiden har jag varit katastrofal gällande allt som har med hushållsarbete att göra, däribland matlagningen. Felix Delikatessköttbullar och Garants djurpasta har fyllt våra magar titt som tätt (vilket i och för sig har varit jäkligt gött), men denna kväll tänkte jag att jag skulle svänga ihop något alldeles extra.

Fel 1 såg man egentligen på långa vägar vilket borde ha hindrat mina planer. Men jag själv var så ivrig över denna plötsliga matlagningslust att jag liksom inte kunde sätta ner min egen fot och stoppa galenskapen. Och detta generalfel var alltså att börja med maten någonstans efter klockan 17, när såväl föräldrarnas som ungarnas matklockor redan börjat ringa.

Matklockarna trycktes på snooze och jag började rota fram de olika ingredienserna. På menyn för kvällen stod vietnamesiska vårrullar.

Det går snabbt att svänga ihop, kvittrade jag för mig själv medan jag hackade morötter och gurka ner till atomer. Så. Mycket. Hackande.

Grönsaksatomerna placerades i skålar och snabbt var små barnhänder där och provsmakade drygt hälften. Ett par förmanande ord senare fortsatte jag i min matlagningsyra.

Glasnudlar skulle kokas och klibbas ihop till en oformlig massa. Kyckling skulle stekas och skäras. Böngroddar skulle sköljas. Oätlig avocado skulle öppnas och sväras över. Och en sojasås skulle blandas ihop. Och detta var alltså bara upptakten.

Blodsockerlåg tog jag plats vid matbordet, fortfarande hyfsat entusiastisk. Fram med rispapper och en pajform fylld med vatten som papprena skulle blötläggas i.

Parallellt med att detta praktiska moment skulle inledas, startade Morris och Mira ett vattenprojekt, som de skulle ha uttryckt det på föris. Här skulle det centimeterdjupa vattnet upptäckas och experimenteras med. Jag förklarade hyfsat sansat att vattnet minsann var till för att fixa maten. Fick ett vrålande nej till svar av Morris som menade att vattenlek nu stod på schemat.

Efter att ha eliminerat fyra stycken barnhänder lyckades jag väcka deras intresse genom att utlova ett trick. Och vilket trick sen! Hårt rispapper som nästan ser ut som plast som blir mjukt när man lägger det i vatten! MAGI!

Hänförda tittar de på hur mina vana ovana händer fipplar med rispappret i vattnet. När jag en stund senare lyfter upp rismassan i luften ylar de av förtjusning. Morris vill givetvis känna och langar fram sin starka näve och knölar ihop rispappersmassan till något korvliknande. Och alla som har hanterat ett blött rispapper vet att det är lite lätt att trassla ut som ihopknölad GLAD-pack.

Efter att ha förklarat för Morpan att man INTE får röra det mjuka rispappret gör jag ett nytt försök. Blötlägger, tar upp och lyckas placera, lite halvkknöligt på en fuktad kökshandduk. Frågar Mira vad hon vill ha i rullen och får gurka och morot till svar. Absolut inget mer.

Okej. Jag rullar ihop den knapphändigt fyllda rullen och försöker reparera där en vass morotsbit perforerar rispappret. När jag sträcker över vårrullen till Mira ser den inte direkt aptitretande ut, men Mira är positiv. Ända till dess att hon smakar. Det vill säga nuddar tungan med det småfuktiga, kalla rispappret. Det tvärratas. Istället börjar hon dissekera rullen och det slutar med att hon äter morots- och gurkstavar doppat i soja.

Morris har inte tappat tron på middagen än så jag preppar en rulle till honom. Han ska minsann ha allt på och jag rullar ihop härligheten så gott jag kan. När jag lämnar över vårrullen till honom ser den närmast ut som en slapp, semitransparent snopp. Trots att jag själv är svinhungrig tappar jag för några sekunder matlusten och förfasas över min kreation.

Morpan gör sannolikt inte samma association utan doppar rullen i soja som han nöjt slickar bort. Vägrar ta en tugga utan doppar igen, frikostigt. Jag uppmuntrar till en tugga men mitt förslag ignoreras. Mer soja.

Efter en stund har vi soja över bord, golv, kroppsdelar och i porer. Mira säger att hon är hungrig. Morris äter soja. Jag snor ihop en varsin rulle till mig och Johan som vi mular i oss med rekordlåga blodsockernivåer. Mira förklarar att hon vill ha pasta. Morris vill ha mej soja.

Jag tittar på Mira och Morris tallrikar. Ett enda haveri av grönsaker, rismassa och soja. Johan kokar pasta. Jag småkokar inombords på grund av fiaskot. Och skriver upp "köttbullar" på inköpslistan i telefonen.

Här lägger vi ribban framledes: kall korv på papptallrikar i soffan framför tv:n. Intages med fördel nakna.