Att vara mor till Morris

Jag tänker ibland att det är som att försöka vara mor till en röjsåg. Denna tvärgalna lilla unge som inte skulle banga på att tackla en bergvägg eller kaktus om andan föll på. Denna, på samma gång, kloka, underfundiga unge som säger så gulliga saker att jag skulle vilja ha en diktafon under den snoriga lilla snoken, dagarna i ända. Denna 95 centimeter höga filur som omöjligt kan prata med små bokstäver, än mindre sitta still. Lyfter man upp honom springer han i luften.

Min lilla son som gör konfetti att såväl mitt förstånd som det viktiga papper jag låtit ligga framme. Som senast igår ville sova med en nyfunnen skruv, hans "goseskruv". Men som försvårar sin mors sömn genom sina ärliga försök att krypa in under min hud. De små fötterna ålar sig in mellan mina lår och kilar sig fast. Händerna som prompt ska in under min rygg, och tråcklar sig in där mellan hudlager och sängkläder. Som om tyngden av min kropp är det enda som kan göra honom lugn.

Två och ett halvt år gammal testar han alla gränser som finns. Lyssnar selektivt. Bryter ihop, ilsknar till och garvar med samma intensitet. Tar pussar och kramar på största allvar och säkerställer att alla får sin beskärda del. Tycker att torn finns till för att rivas, pärlor för att kastas.

Och, som jag tror, redan nu vet att livet är till för att levas. Det ska bli ett sant nöje att följa denna unge herre genom livet. <3