Att vara högkänslig och ha barn

Apropå Tessans inlägg om personlighetstyper så fick jag alltså frågan hur jag som INFJ-personlighet uppfattar småbarnstillvaron, eftersom jag dessutom tillhör dem som fått en extra dos känslighet .

Jag har alltid varit bekväm med att vara ensam och får energi av det. Av att bara sitta på en parkbänk och glo, eller hasa runt hemma och plocka lite. Jag är definitivt typen som skulle kunna titta på målarfärg som torkar och tycka att det är underhållande.

"Ett tivoli i mitt huvud", som Linus Jonkman skriver i sin bok Introvert – den tysta revolutionen . Det är väldigt träffsäkert beskrivet. Jag behöver inte heller så mycket yttre stimulans, för inom mig pågår århundradets Ibizaparty, eller en pampig kostymfilm, eller en kitschig musikal.

Inte så att jag sitter och fantiserar hela dagarna, men jag har liksom en inre värld som inte behöver matas med så mycket mingel och ös. För mig är vald ensamhet då och då ett definitivt måste för att må bra. Det är därför jag tackar nej till många sociala event.

Jag är som en smartphone som måste laddas ofta helt enkelt.

Men jag har alltid önskat att jag snarare var en Nokia 3210, ni vet den där man laddade en gång i veckan. Att jag var en maskin, som åkte på läger, som umgicks med massor av kompisar och som pallade att röja på festivaler.

Särskilt mycket har jag önskat mig längre batteritid när jag blev mamma.

Jag tror att en av anledningarna till att jag blev så dålig psykiskt under det första mammaåret var på grund av att jag inte kände att jag kunde hämta andan nån gång. Det hade jag givetvis kunnat, om jag bara hade vetat om hur viktigt det är för mig, och bett om det.

Men jag hajjade inte då hur centralt det är. Och det handlar ju inte om några tysta retreatveckor i Goa, det räcker med nån halvtimme när ungarna somnat. Och det är ju inte så divigt faktiskt.

Jag går och lägger mig bredvid Harpan i vårt mörka sovrum och bara är, medan Magnus ser på tv. Det är lite av en utmaning att kunna dra sig undan på 53 kvadrat, men det går. Dock skulle jag bli galen om Magnus hade varit en rastlös själ som dragit hem folk i tid och otid.

Jag vill fortfarande inte vara en Garbo som drar sig undan, men jag har insett att det är så jag är. Normen i västvärlden är ju fortfarande att man "ska" fladdra runt, ha en miljard Facebookvänner och leva ett socialt aktivt liv, vilket gör det lätt att tro att man är efterbliven om man inte orkar ha folk runt sig jämt.

Men det är nog normen som är efterbliven.

Malte har definitivt ärvt det introverta och känsliga av mig. Han gillar såklart att busa som andra ungar men söker inte alltid sällskap, för också han har ju tivolit med sig. Genom honom och hans sociala coolhet har jag så sakteliga börja acceptera den introverta sidan hos mig själv.

Numera kan jag också se fördelarna med att göra en Garbo: 1. Det är väldigt bekvämt att slippa söka stimulans och umgänge. 2. De personer jag väl umgås med vet att jag verkligen vill träffa just dem , inte bara hänga med nån för att slippa vara själv.

Och det kan vara alldeles underbart att sitta med småbabianerna på golvet och bygga med Lego under tystnad.