Här sitter jag och småtjurar i soffan och känner mig allmänt orättvist behandlad av..av...världen, typ. Tidigare ikväll plingade gravidappen till i telefonen och visade 25 veckor. Och jag har aldrig känt mig gravidare (tveksam adjektivkomparering, men nu får det stå så). Vet ni vad jag menar? Plötsligt vaknar man en morgon och magen har exploderat i omfång och ens stubin har minskat lika dramatiskt. Brallor och behåar stramar och trycker åt och man önskar att man kunde lomma runt i en Di Leva-kaftan for life. Och aldrig blir väl magen så påtaglig som när man ska plocka upp 600 bitar lego från golvet eller brotta på overall och stövlar och dessutom knyta sina egna skor. I eftermiddags avrundade vi dessutom juligheterna med att dundra upp till ett par kompisar på lite häng och middag. Fyra jultärda vuxna och två sjövilda fialottor som ramlade, kramades, skällde, och röjde om vartannat. En flarra kylskåpskallt vitt åkte fram och jag höjde mitt vattenglas och skålade och tröstade mig med att en nio månader lång alkodetox alltid är bra och nyttigt och aptrist. Någonstans under kvällen smeds planer som jag blev varse om när det var dags att röra sig hemåt - herrarna i huset tänkte dundra in till stan och ta ett par öl. Jag läste häromdagen om nån jänkare som vann 850 miljoner. När jag stod där i hallen och förångades i min för tajta dunjacka och hörde om ölplanerna kändes det som den mest åtråvärda drömvinsten EVER. Efter jul- och familjestök och logistikfiaskon och paniklös mage kände jag mig berövad på hela min person, tillvaro och existens plus lite till. Jag vet att jag skulle kunna sätta mig ner och ägna mig åt att skaffa mig lite perspektiv på situationen genom att exempelvis tänka ut 450-6000 saker som är långt eländigare. Men nu i all enfald, så är min värld inte större än att jag också vill sladda runt på stan och dricka öl utan varken hemorrojder eller rangligt bäckenben. Så här sitter jag, tillitntetgjord, kränkt och sur. Och som om inte det vore nog så visas Sällskapsresan 2 på tv.