Akupunkturen - hur har det gått?

Idag var vi på den femte, och troligtvis sista, akupunkturbehandlingen för Morris kolik. För er som är nyfikna på själva behandlingen så är den oerhört odramatisk - en supertunn nål sätts i varje hand där den får sitta 30-40 sekunder. Ja, sen är det alltså över.

De fyra första behandlingarna gjorde vi för 1-2 veckor sen men jag kände att vi kunde ge det en vända till, därav besöket idag.

Och hur har det gått? Jo, det har blivit mycket bättre. Successivt har det liksom klingat av, på ett sätt som har gjort att det nästan varit svårt att märka av. Det kanske låter konstigt - man borde ju liksom märka om gallskrik upphör, men det har varit lite fram och tillbaka - ena dagen bättre, ena dagen sämre, men på det hela taget är de marathonlånga vansinnesskriken faktiskt borta.

Nu går det allt som oftast att trösta honom, även fast det innebär att man guppar som besatt på pilatesbollen, eller studsar med honom i bärselen. Det blir fler stunder då man märker att han utforskar världen, ser sig omkring och reagerar när man sjunger och pratar vilket är skithärligt! Och det är ju egentligen inte så konstigt att omvärlden blir sekundär när man har en mage som krampar nåt fruktansvärt.

Jag skulle väl inte gå så långt som att säga ett det är en glad och sprudlande liten kille, hehe. Jag skulle alltså inte instagramma #bebismys eller #gullefjun om jag hade instragram. Han är fortfarande gnällig och tjurig när han är vaken och har väldigt svårt att komma till ro. Sätter/lägger man ner honom går larmet, precis som i bilbarnstolen. Men, magen är väl inte hundra än och nu kanske det bara är tiden och tarmutvecklingen som måste få göra sitt?

Själv äter jag fortfarande mjölkfri kost och vet väl egentligen inte vad som bidrar i det här läget, men just nu är jag inte beredd att riskera några bakslag så jag håller mig till havremjölk ett tag till, hehe. Men jävlarimej vad jag längtar efter att dra i mig 200 gram mjölkchoklad. Och Ben & Jerrys. Och kanske mest av allt - en kopp kaffe där "mjölken" inte skär sig och sjunker till på botten som en sörja.

Men allt det är verkligen bagateller i sammanhanget. Det är bara så otroligt glädjande och skönt att det är på väg åt rätt håll med vårt nytillskott. Det är först nu man börjar bekanta sig lite med honom, man får se hans blick och till och med ett smajl mellan varven. Ibland går det att lägga ner honom när han somnat och han ligger själv en stund, ibland i någon timme. Att han fetingdissar såväl vagn, babysitter och bilbarnstol får vi väl bara köpa - hans storasyster var likadan. Närhetsbehovet delar de också - Morris sover så tätt intill mig som de fysiska lagarna medger och använder min tutte som kudde när den inte agerar napp.

Än en gång - enormt stort tack för alla era tips och stöttande kommentarer! Ni anar inte hur peppande och stärkande det har varit. En fet gruppkram till er alla!