80 minuter.. | Therese Krupa

..senare sover smådårarna. Att natta två kids själv är fortfarande, efter ett år och snart fyra månader, det mest dränerande som finns.

Läsa en bok? Inte aktuellt när den kortaste av dem vill göra konfetti av allt i pappersväg. Kolla på paddan en stund? Inte aktuellt när den kortaste av dem helst av allt vill slå sönder iPaden så fort den åker fram. Bara ligga och titta på luften? Inte aktuellt när 100% av sovkamraterna bökar, ålar, stökar, vrålar och gråter över oförätten att överhuvudtaget behöva sova.

Så, dagens "lösning" blev att först "natta" Morris som inte somnade. Istället bajsade han, vilket han aldrig gör annars vid läggdags. Upp och byta och böka och samtidigt försöka försäkra ynklig fyraåring om att jag strax kommer tillbaka, trots att jag inte alls är övertygad om mitt löfte. Fyraåringen köper således inte ett ord och insisterar på att vi ska sova allihopa. Så vi "sover". Alltså: Morris kör wrestling med Mira som skrattar och grinar om vartannat. Den tappraste i sovrummet försöker lugna Hulk Hogan och samtidigt klia fyraåringen på ryggen. Morris gråter.

Mor med de nergnisslade tänderna lämnar sängen och sätter sig på pilatesbollen med vildungen i famnen. Mira snyftar för att hon är ensam i sängen och föreslår att jag sätter bollen så nära sängkanten att jag inte ens får plats att sitta på bolljävlen. Jag flyttar bollen till rimlig plats och guppar mig själv och Morris svettig. Mira vill att jag kliar henne på ryggen. Jag vill halvligga på en solstol på en Medelhavsstrand och läsa en bok, men det är DET JU INTE EN JÄVEL SOM BRYR SIG OM.

Morris svettas, Mira snyftar, mor hyssjar som en besatt. Mira försöker inleda en konversation som blir en kortare monolog (thank god). Morris somnar till slut och jag lovar nu Mira att jag ska lägga mig intill henne och mysa. Jag ska bara klara av ett uppdrag som får vilken Navy Seal som helst att ge upp, packa väskan och vända hem - att lägga ner Morris.

Morris vaknar till och grinar och jag ligger som en person som har ramlat ner från ett hustak i en amerikansk actionfilm, ni vet? Armar och ben vinklade på ett anatomiskt onaturligt sätt, allt för att inte orsaka turbulens för lilla Mr Klister som vill sova i min armhåla. Mira vill att jag ska klia henne på ryggen. Jag hyssjar, buffar och kliar simultant, som en förbannad enmansorkester. Morris andning blir tyngre och jag rationaliserar bort buffandet. Hyssjande och kliandet fortgår trots pumpande mjölksyra i högeraxeln av allt kliande ur ofördelaktig vinkel. Mira rycker till, somnar in och I'm on top of the world.

Godnatt alla föräldrahjältar.