Viktuppgång och vansinneshemorrojd

Ja, ni förstår ju, min tillvaro är som en sensationslysten löpsedel.

Jag har ju hållit er lite på ofrivilligt halster här, och det beror icke på att jag är ond. Det beror helt enkel på att jag är en orutinerad trebarnsmor (my god, vad mäktigt det var att skriva det?!) och helt enkelt inte har fått till det.

Så, i fredags skulle vi ju väga in lillpampen igen och jag yogaandades (nej det gjorde jag inte) när han placerades på vågen. I och med att han gillade att ligga där lika mycket som jag gillar min vansinneshemorrojd (mer om den strax) var det svårt för vågen att stanna på en vikt på grund av allt sprattel.

Om ni undrar om den lätt..kräftröda hudtonen, ser han alltså inte alltid ut så, utan det var en följd av skriksessionen.

Till slut enades vi om 3960 gram vilket alltså innebar 54 gram upp. Mitt cyniska jag tänkte att well, det kan ju lika gärna vara lite extra bajs i kroppen, men nu väljer vi Positivt Tänkande här.

Så, vi tutar på med högfrekvent amning och lite ersättning som bonus. Imorrn är det dags att väga honom igen. Hoppas på iallafall 150 gram då.

Och nu till vansinneshemorrojden. Efter förlossningen så visst, hade de tilltagit, men det som har hänt se senaste dagarna är att nån liten jävel liksom har blivit trängd (kränkt?) och - jag utgår från att detta är högintressant för er - därmed blivit alldeles stasad. Tänk hårt blåbär, mer deskriptiv tänker jag inte vara.

Och det gör något så djävulskt ont! Det blir dessutom så mycket värre av att man spenderar x antal timmar om dagen på just stjärten (och därmed på den oinbjudna gästen) när jag ammar som en besatt.

Så idag, kände jag att det tamejfasen får vara nog. Jag ringde upp vårdcentralen och lyckades få en tid idag på eftermiddagen. Morskade upp mitt hudlösa jag och tänkte att "det här blir bra".

Världens gulligaste läkare ropar upp mig, vi slår oss ner vid hennes bord och hon redogör för att jag är listad hos en annan läkare på vårdcentralen, men att jag har sökt akut, varpå hon frågar om anledningen till mitt besök.

Och då gör jag det enda rimliga i denna situation: jag börjar storgrina och hulkar fram att det gör ont i rumpan (alltså är jag 3 år gammal?)

Hon går och hämtar papper och är så gullig att jag typ vill gråta ännu mer, men då lyckas jag samla mig lite och förklarar läget vidare. Och hon vill naturligtvis "ta sig en titt".

Ja, så där låg jag på britsen och hon konstaterade att det var en elak jävel (ej den medicinska termen) men jag minns inte vad hon kallade det.

Dessvärre kunde hon inte göra så mycket mer än att skriva ut Lactulos och tipsa om varma stjärtbad som alltså ska vara kramplindrande i elaka fall som detta. I övrigt får jag fortsätta med min hudvårdsrutin: suppar och salva och Xylocain. Kombineras med fördel med alvedon- och iprenmix.

Så, varsågoda! Oversharing is caring.