Vad gör man när barn ljuger?

Att barn ljuger är ju inget som helst märkligt i sig, i synnerhet inte i vissa åldrar, men jag tänkte ändå att vi kunde samlas här, mitt i denna internets föräldraoas, och prata om våra LÖGNAKTIGA AVKOMMOR.

Hehe.

Nämen såhär: ljugerier är ingenting som präglar vår tillvaro i stort men det är ju ändå nåt med ljug som är så ohärligt. En av grundpelarna i vilken sund relation som helst är ju ärlighet och därför blir det, i alla fall för mig, extra skavigt när det sker.

Och jag fattar att det finns ett vuxen- och barnperspektiv på det hela. Som vuxen vill man få klarhet och...upprättelse? Känna att man har en öppen och trygg relation till sina barn. Och som barn vill man säkert oftast bara skydda sig själv från skäll genom att då och då dra en rövare.

Men som ikväll till exempel: Mira hade duschat och tvättat håret och jag kom på att jag skulle spreja i lite olja i vintertrasslet. När jag sträcker mig efter oljan i pumpflaska är munstycket uppskruvat och flaskan förbluffande lätt och ja, typ tom.

Min ärliga reaktion är genuin förvåning och jag liksom undrar högt (obs, utan ilska eller ifrågasättande i detta läge - för det gärna till protokollet!). Jag tittar på Mira och undrar om hon vet vad som har hänt (fortfarande bara genuint undrande). Jag tycker mig se ett hyfsat besvärat kroppsspråk (GUILTY, YOUR HONOR) hos Mira men hon svarar att hon inte har någon aning och ber mig sen bara hastigt att återgå till sprejandet med den lilla mängd olja som återstår.

Och då kan jag inte hålla mig. Medan jag sprejar och borstar tar jag upp tråden igen och frågar om det är säkert att Mira inte vet vad som har hänt, det verkar ju lite mysko att att korken är uppskruvad och oljan är slut - ett konststycke som varken Morris eller Kasper är förmögna att utföra, och jag har väldigt svårt att se att Johan skulle ha roat sig på detta vis. Jag är inte direkt anklagande, men ändå med lite mer påtryckning i rösten. Mira blånekar men hade jag varit en CIA-agent hade jag inte köpt hennes story.

Och här vet jag inte hur jag ska göra det hela bäst? Min ärlighetstörstande sida VILL GÅ TILL BOTTEN MED DETTA. Jag försäkrar Mira om att det inte är någon fara med oljan, jag vill bara förstå vad som har hänt (den har med största sannolikhet används som ingrediens i fantasibageriet som brukar öppnas i badkaret när det badas) i och med att en deciliter arganolja inte har återfunnits på något annat ställe i hushållet.

Samtidigt vill jag ju inte vara nån anal jävel som gör en höna av en fjäder. Oljan i sig är verkligen ingen biggie, men jag vill ju så gärna att hon ska känna att hon kan berätta sanningen och stå för vad som har hänt.

Jag frågar även Morris om han har någon aning men han ser 100% förvånad ut och hans pokerfejs skulle inte direkt ta honom till någon mästerskap i Texas Hold'em, så han rentvås direkt.

Men, det som händer sen är lite spännande. När vi lägger oss i sängen kommer oljan på tal igen - jag tror att det är Mira som tar upp den igen och hävdar sin oskuld. Varpå Morris tar på sig det hela och drar en osannolik story om hur han liksom välte den med armbågen när han skulle ta en blöja till Kasper. Kort därefter kommer en annan story som till ca 89% motsäger den första. En liten stund senare tar han tillbaka allt och säger att det inte var han.

Jag tror alltså att lillbrorsan försökte ta en smäll för storasyrran, men OBS det är bara min lekmannateori.

Innan vi fortsätter med sagan pratar vi öppet om vikten av att tala sanning och att det brukar kännas bättre i magen när man säger som det är, annars kan man liksom ha som en liten skavande knut i magtrakten. Sen släpper vi det hela.

Och jag kommer inte att driva på detta högst banala ärende, men det slog mig så tydligt idag att jag inte riktigt vet hur man hanterar det bäst? Jag blir ju ändå lite frustrerad. Jag försökte också tänka tillbaka på om det har hänt saker där i synnerhet Mira har känt sig väldigt dum eller skamsen över något hon gjort, eller om jag blivit svinarg vid något tillfälle. Men jag kan inte komma på något? (alltså jag har ju blivit svinarg en miljard gånger, men inte just i nåt ljugsammanhang som jag vet är känsligt) Det innebär såklart inte att det inte har hänt, hon kan ju ha upplevt en situation så, trots att inte jag tycker att jag har signalerat det.

Med Mira tror jag det handlar om en sjukt stark rädsla för att göra fel. Jag kom att tänka på en gång när hon hängde inne i badrummet och spanade in saker i badrumsskåpet. I jakt på någonting råkade hon välta ner en glasflaska med Lancômefoundation som landade i handfatet och gick sönder. Jag hörde smällen och gick för att kolla vad som hade hänt, varpå Mira semi-panikar och storgråtandes försöker låsa dörren. Trots att jag var Kristina Lugn själv, att jag gång på gång intygade att det var noll fara, jag ville bara se så att hon inte hade gjort sig illa på glaset så var hon så otroligt uppjagad och upprörd över olyckshändelsen. Alltså på ett sätt som jag inte bedömde alls vara i paritet till vad som hade hänt, men visst, nu var ju dock jag en bifigur i sammanhanget.

Aja, sidospår. Tillbaka till de små lögnernas värld. För i sammanhanget är det en liten grej, sällan förekommande, men ändå så...viktig på något sätt.

Nu ska jag ta en vägg i anspråk här hemma och göra en svårtydd CIA-kartläggning över brottsplatsen, printa ut bilder på alla som vistats i vår lägenhet sedan vi flyttade in i mars 2011, rita upp kartor och färdvägar och skriva slarviga anteckningar över de misstänkta. Under tiden får ni gärna dela era tankar och erfarenheter kring barnljug och lida lite med det här kräksjuka gullot (fritt fram att även lida med mig).