Så kändes igångsättningen – en förlossningsberättelse

Nu har Harpan hunnit bli två veckor och under tiden har jag läkt ihop både fysikt och psykiskt för att kunna sitta ner och skriva om den däringa igångsättningen.

Först, ett stort tack för alla era ärliga kommentarer när jag efterfrågade hur ni upplevde att en igångsättning av förlossning kändes. Tack vare uppriktigheten kunde jag ställa in mig på pain, lots of pain. Men hur mycket smärta hade jag aldrig kunnat ana.

Efter åtta shots Cytotec, tre personalskift, en BARD-kateter, 30 timmars verkningslösa pinvärkar, en påse Riesenchoklad, tre försök att montera en trasig skalpelektrod och tre felstuckna epiduralnålar blev det dags att koppla in det berömda värkstimulerande droppet.

Nu åker vi.

Min fjärde barnmorska denna gång är lite lik Lulu Carter och det blir hon som ger mig jungfrusilen – med lustgas. Jag är skeptisk till gasen och väntar fortfarande på att epiduralen ska ta mig till himmelriket, precis som den gjorde när jag födde Malte.

Men himmelriket har intagsstopp och jag lyder Lulu, drar tre djupa andetag i masken och – befinner mig plötsligt på en soldränkt takterass i Saint Tropez. Skumpan är sval, torr och gratis och JAG ÄR SÅ JÄVLA GLAD! Den vidriga värken i benen har packat och dragit och jag tänker inte gå hem förrän vakterna slänger ut mig.

Magnus börjar bli hungrig och säger att han ska gå och köpa nåt att äta. Jag är jättefull och jättegenerös och säger att det är hellugnt och ”stressa inte”. Famous last words.

Magnus är strax tillbaka ska just sätta tänderna i mackan när jag skriker ”STÅ HÄR OCH ÄT!” Överenskommelsen är alltså att han ska massera min svankrygg i värkarna. Inför detta har vi repat några polismans tecken. Nu är de tecknen totalt glömda och jag vrålar ut instruktionerna istället.

Jag håller i lustgasmasken som om den vore en trädgren vid ett stup och känner mig lurad på EDA-trippen. Jävla skit. Magnus masserar och jag får allt svårare att prata.

Det värkstimulerande droppet bubblar tätt och snart lär jag mig att nån sekund efter varje bubbel kommer en värk – som gör ondare och ondare för varje gång. Efter alla dessa timmar av väntan på sjukhuset, väntan på värkarna med stort V, känns det nånstans lite positivt att skiten äntligen dragit igång.

Men.

Droppet börjar rusa kroppens motor. Jag hinner inte med. Jag är inte längre i Troppan, jag ligger sårad i dimman i Lützen och vrider mig av smärta. Jag flåsar bedjande åt Lulu att dra ner tempot på droppet men hon svarar att det måste hålla den här hastigheten om det ska bli nån bebis. Jag dör lite och vill inte ha nån bebis.

Medan jag dör tackar Lulu och hennes sidekick för sig och in kommer nästa team. En barnmorska av den ettriga typen och en undersköterska som verkar cool. Jag är öppen fyra centimeter, avrapporterar Lulu.

Undersköterskan presenterar sig som Johanna, lägger omedelbart en saccosäck under mina smalben och tar tag i mina knän och trycker dem nedåt. Jag älskar Johanna. Den ettriga swishar runt och gör saker samt lämnar rummet för att titta till andra mammor. Johanna är också på väg att gå, för jag är ju bara öppen fyra centimeter, när jag väser åt henne ”och du stannar!”.

Min kropp har börjat leva sitt eget liv. Känslan av att ha ett rusande tåg inom mig börjar bli väldigt konkret. Jag kan inte längre andas lugnt i masken, jag fäktar och slår och skakar okontrollerat. Droppet bubblar som en häxkittel och nu gör det så ont att tårarna kommer. Jag snyftar och ber om hjälp och Johanna drar sitt lugnande mantra medan Magnus trycker ned mina axlar så mycket han orkar, enligt instruktion.

Jag tänker att det är så här det måste kännas att bli släpad bakom en bil. Paniken. Jag kan inte minnas att det kändes så här med Malte, men å andra sidan är minnet extremt selektivt när det kommer till grenen barnafödande.

Den Ettriga har kommit och gått några gånger när jag skriker ”BAJSKÄNSLA!” för nu trycker det på rejält. Johanna mantrar på men barnmorskan tar ingen vidare notis, jag är ju bara öppen fyra centimeter.

Jag börjar plötsligt må otroligt illa och skriker att jag måste kräkas. Vid ett visst skede i förlossningen passerar barnet den del av bäckenet som kallas spinaetaggarna. Det är den passagen som många upplever som allra jävligast i födandet, ja lite som i trakterna kring Evertsberg i Vasaloppet. När barnet passerar kroppens Evertsberg brukar man kräkas.

Och detta reagerar äntligen Den Ettriga på. Hon langar fram en spypåse och slår sig ned mellan mina nervskakande, spasmiska ben och ber mig att lägga mig på sidan. Jag gråter, hetsandas och gastar om vartannat. Hon säger åt mig att göra si eller så, jag skriker tillbaka växelvis ”DET GÅÅÅR INTE!” och ”BAJSKÄNSLA!”

Nånstans vet jag att Harry är vid Evertsberg, men det kan jag ju inte skrika. "MEN FATTA NÅN GÅNG, HAN ÄR VID EVERTSBERG!" liksom. Förvisso har nog Den Ettriga åkt Vasan både en och 25 gånger och tagit sig i mål på ren ettrighet. Men ändå.

Det transsibiriska diesellokomotivet i min mage är på väg ut och det nu. I paniken ser jag min mage välva och bukta sig. Smärtan är den värsta jag någonsin känt.

Då händer det. Jag får en dos superkrafter nånstans ifrån och skriker åt kärringarna mellan mina ben att sluta prata i munnen på varandra så jag kan koncentrera mig. De lyder. Jag väntar på att Den Ettriga ska säga hur många värkar det är kvar innan barnet är ute men hon säger ju inget, bitchhelvete. Förmodligen för att jag just bett henne hålla käften.

Men så kommer de vackraste ord en födande kvinna kan höra: ”Nu är det bara en krystvärk kvar!”

Och så kommer han. Liten, blå och livlös. Navelsträngen klipps fort och han bärs ut till ett annat rum. När Den Ettriga kommer tillbaka med honom har hon gnuggat liv i den trötta, chockade lilla kroppen och givit honom syrgas. Han piggnar till och ligger på mitt bröst och plirar skeptiskt mot oss. Och den där oron över hur vi ska kunna älska ett barn till är borta på två sekunder.

Jag har fallit ihop på rätt sida mållinjen och chocksnyftar lyckligt. Jag har fött mitt andra barn – på 30 minuter. Från fyra centimeter till utkrystad bebis på en halvtimme.

Kroppen alltså, vilken grej.

PS: Ett stygn blev det och yes, jag skulle i dårskapen kunna tänka mig att göra det igen. (!) Föda alltså, men ALDRIG nånsin igen med igångsättning, om jag får välja.