Min måndag | Therese Krupa

Ja, alltså. Idag har jag inte bara trampat i hundskit och suckat mig hes på jobbet på grund av nåt systemfel majore i IT-miljön. På väg hem ringer min pappalediga sambo och säger "du, det har hänt nåt".

Det brukar vanligen innebära att han sumpat nycklarna eller en cykel eller två. Den här gången hade han kokat Maltes tandborstar (ja, han har flera eftersom de försvinner och vi köper nya - som också försvinner men då kommer de gamla tillbaka) för att göra dem rena, men samtidigt tagit hand om en skrik-och lösbajskatastrof i vardagsrummet. En skitarg Malte med läckande blöja senare hade han glömt bort kastrullen på spisen och när han väl gläntade på locket hade de små runda bebistandborstarna smält till nåt jag senast såg i Mythbusters.

Eftersom det luktade sprängd plastfabrik hemma efter det var vi förvisade från hemmet och tänkte äta ute, på lokalhaket runt hörnet. Malte, som tvärvägrar att bli matad, gjorde en Jackson Pollock av sin köttfärssås på mattan under stolen och drog till sig ett posse av getingar. En jäktad servitör försäkrade att det var lugnt men när ättelägget sen drog igång klockan arton-dramat var jag inte lika säker. Malte skrek oss ut från restaurangen precis lagom till att vi fått in maten, jag pröjsade nådigt notan och pep fram nåt om doggybag.

Hemma luktade det fortfarande inte doftljus men den värsta cancerogena odören var hur som helst borta. Jag makade undan ett tomt makaronpaket på golvet och fram rusade den största jävla spindel (det kan också ha varit en järv, när jag tänker efter) jag sett - mot mig. Jag skrek och sprang, min sambo skrek och sprang, innan han förstod att nu är det fanimej han som ska rädda familjen. Jag gjorde ett oerhört okomplicerat avsteg från min gudfruktiga inställning till att man aldrig ska slå ihjäl ett levande liv, skrek döda!! och flush - där försvann järvsatan ner till toalettavloppets sälla jaktmarker.

Under tiden hade Malte stått vid sin radio och diggat till Pippi Långstrump, helt ovetandes om att han kunde ha blivit föräldralös där och då. När hans skärrade päron tittade till honom hade han tagit sig upp på tv-möbeln, tagit av sig en strumpa och satt där helt chill och tuggade på Pippiskivan. Och senast igår hade vi lättade berättat för några vänner att nej, Malte klättrar inte på möblerna minsann.

Och så var det med den saken.