Kasper 3 månader! | Therese Krupa

Så kom denna dag, då nytillskottet nådde den aktningsvärda åldern 3 månader. En tid av hormoner, svett och tårar. And a whole lotta lovin'.

"Vid 3 månader vänder det" har ju varit ett mantra som vi själva mumlat, men även något som andra påmint oss om längs vägen. Och har det då vänt, kan man undra?

På flera plan, ja. Men jag skulle ändå inte säga att vi pratar om några tvära lappkast här, mer som en successiv utveckling åt helt rätt håll. Alltså mindre svett och tårar. Eller vänta, mindre tårar iallafall. Nyss guppade jag mig ju faktiskt svettig på pilatesbollen med 3-månadersjubilaren.

Magen är klart bättre, men det är fortfarande mjölkproteinfri kost som gäller för min del. Har fubbat vid ett par tillfällen för att se vad som händer och jag upplever att det blir mer knorr och stånk och bök då. Så jag tutar på ett tag till. Nu när man har kommit in i det känns det inte svinbökigt, men jag skulle blåljuga om jag sa att jag inte vill mula starka ostar mer eller mindre konstant. Och choklad. Men, som den självuppoffrande moder man är, hänger jag mig åt mjölkfritt margarin så länge.

Rutiner, eller snarare avsaknaden av dem, ja..så ser dagarna ut. Kasper sover när han är trött, vaknar i 9 fall av 10 efter 30-40 minuter, men i vissa mycket välsignade fall, sover han upp till 2,5 timmar. Men det händer väldigt, väldigt sällan. Mr Powernap är ruskigt lättväckt vilket rimmar illa med två högljudda syskon. Det räcker egentligen med att man trycker på knappen till kaffebryggaren (alltså på riktigt) vid ett kritiskt tillfälle i sömncykeln för att mr Klister ska slå upp sina förvisso bedårande små blå.

Och när vi ändå är inne på klister så är lucky number 3 EXAKT lika närhetstörstande som sina storasyskon. Och, i likhet med storebrorsan är nappen hyfsat ointressant medan mina bröst är högintressanta. Han går gärna in i närkamp med dem nån gång i timmen, en vana jag hoppas kan bli något mindre...intensiv här framöver.

Nattetid ligger vi tätt intill varandra. Jag har hittat några sätt att bulla upp med kuddar så att det ändå blir förhållandevis skönt att liggamma närhelst andan faller på. Sen kör vi några sidbyten under natten och sover på så vis så gott vi kan. Precis som jag har gjort med Mira och Morris. Överlag tycker jag att samsovningen funkar väldigt bra och det är på många sätt sjukt mysigt att ha honom intill mig. Kruxet är dock om jag blir kissnödig eller törstig på natten för då vaknar han direkt om jag försöker åla mig ur sängen, trots att jag är smidig som en nycirkusartist. Så det har blivit några gemensamma toalettbesök nattetid.

Det tuffaste är egentligen dagarna. Det blir så otroligt mycket mer bökigt när man inte kan lägga Kasper ifrån sig när han sover. Alltså inte alls överhuvudtaget. De första 2 veckorna gick det ett par gånger, men efter det har vi mer eller mindre burit på/varit intill den lilla arvsmassan. Är man ute och rullar vagn går det bra de 30-40 minuter han oftast sover, men då är man ju upptagen med att gå vilket försvårar tja, exakt alla andra sysslor förutom att möjligtvis prata i telefon eller lyssna på någonting. Men inomhus sover han bara intill min tutte, i famnen på pilatesbollen eller i sele. Så det innebär att någon av oss alltid bär Kasper, medan den andra har hand om Mira och Morris och ja, övriga hushållet.

Och ja, jag skulle nog tro att vi har provat allt vid det här laget. Det är bara kroppskontakt som gäller. Och har man inte själv haft en klisterbebis är det nog svårt att förstå exakt hur krävande det faktiskt är. Johan och jag kan ju aldrig göra någonting samtidigt. Vill någon av oss ta en dusch/gå på toa/ringa ett samtal/fixa en macka/vadmannupysslarmed, måste den andra hålla Kasper. Till exempel nu, när jag skriver, ja då sitter Johan och guppar med Kasper på pilatesbollen. Snart byts vi av, så kan Johan göra något. Det blir liksom aldrig de där andrummen som det skulle blivit om Kasper kunde ligga och sova själv, iallafall en timme eller två.

Men ändå, det går åt rätt håll. Vi har fått många alldeles hjärtsmältande leenden, och fortsätter magen att bli allt bättre kommer säkert sömnen också bli mindre störd på grund av tryckande, smärtande gaser och bajskorvar. Och tack GUD för pysventilen. Tillsammans med pilatesbollen och bärselen utgör den Den Heliga Treenigheten.

Avslutningsvis - grrrrattis Kasper! Och grattis till oss andra i familjen som fixat ett kvartal som kvintett. Exponentiellt mer kaos, men som tur är gäller det även kärleken.