Juldropp, änglakörer och religiös glädje

Även julen i Maltes familj har gått i glömskans och kräksets tecken. Mor i huset inledde julledigheten med att unna sig lite egentid i form av Den Värsta Magsjukan jag nånsin haft. (Värre än den post-phanaenga insektscurryn jag drabbades av på Phi-Phi Island i förhistorisk tid, och värre än den fullständigt förnedrande inälvsfloden jag fick känna på när jag precis flyttat ihop med Magnus i en minimal etta och fortfarande ville se fräsch och förförisk ut då och då.)

Under hela söndagen gled jag in och ut ur nån form av dvala. Värdigheten byttes mot hinkar och feberfrossa. Nånstans i världen utanför pågick julstöket och jag kunde inte bry mig mindre. När jag hörde ljudet av en himmelsk änglakör trodde jag att, äntligen, har jag dött – tills jag kände igen det välbekanta temat ur Frost .

Framåt kvällen började jag få otäckt ont i övre magen, så där gå-av-på-mitten/njurstensont, och eftersom jag inte fått i mig nån vätska blev det en enkel till Förlossningen på Karolinska. Vek in mig i bilen bredvid Malte som packat sin Pippihandväska (present från Mira) med favoritbilarna för att palla en kväll i väntrumsmiljö.

En stadig sköterska tog emot mig, bokstavligen, och jag fick hänga i hennes famn och snyfta, helt utmattad, innan jag blev placerad på en brits och ömt preppad med spypåsar och CTG-sladdar*.

Jag har minnesluckor a la tonårsfylla från timmarna efteråt men jag vet att prover togs och att dropp sattes in. Och så minns jag att jag svettades floder på den där galonbritsen.

En droppflarra senare började jag kvickna till och började propsa på att få åka hem. Det tyckte sköterskan (och förmodligen hela BB) var en god idé eftersom kräksjuka människor är lika välkomna som springmask på ett barnkalas.

När man repar sig efter en träsksjuka som denna är man tacksam på ett nästan religiöst sätt. Jag snyftade lika mycket när jag skrevs ut som när jag skrevs in, fast nu på grund av ett något överdrivet uppskattande mot sköterskan som så resolut och tveklöst tagit tag i situationen, det vill säga mig.

Flygbiljetterna till julfirandet i Norrland fick bokas om, men i väg kom vi i alla fall efter att de 48 timmarnas karantän avlöpt med marginal. På darriga ben och med mosigt och långsamt intellekt gick jag runt och slöpackade innan avfärd. Sjukt stolt över att ha fått med allt insåg jag inte förrän vi landat i ett pudrigt men obarmhärtigt vinterland att så var det tydligen inte. Stockholmsklädd i iskalla DocMartens och nån värdelös mössa blev jag räddad av svärmors militärförråd av vettiga kläder och julhelgen förflöt i det tillstånd av glädje som bara värme och en överkonsumtion av godis kan ge.

Till nästa destination på turnén, Maltes morfar och mormor, rullade allt så smidigt att vi började ana oråd. (Vi high-five:ar nämligen inte längre när nåt går enligt förhoppningarna.)

Och mycket riktigt. När det blev dags för mig och Magnus att ge varandra våra julklappar fanns de inte. Lite tankeverksamhet senare hade vi spårat ett kvarglömt paket hos svärmor och det andra hade inte ens lämnat Sumpan. Heja oss.

* PS: Bebisen mådde utmärkt!