Jag är en bajskorv | Therese Krupa

800 meter, skulle jag tro, är det från Maltes förskola hem till oss. Det borde gå fort. Men 800 meter med småbarn, det innebär potentiellt mer äventyr än till och med Rosa Bussarna och dess livssökande skild-å-vildresenärer kan klämma in mellan Kerala och Bangalore.

På väg hem idag skulle det som vanligt skuttas, stannas och språkas med förbipasserande. Bilmodeller pekades ut, hundar och fåglar applåderades. Löv skulle granskas. Och bredvid gick jag makligt som en lobotomerad ridskoleponny och ömsom garvade och ömsom övade på mindfulness och diverse räddningsaktioner.

Vid ett husbygge längs gatan hittade Malte en liten sten som han döpte till Kungen. Bredvid Kungens hangout, en brädhög på trottoaren, upptäcktes sen en kaffemugg. Kaffemugg + sten = oändliga möjligheter. Malte släppte loss kreativiteten och tyckte att Kungen skulle passa fint i javan. Det tyckte inte jag som spanade efter arga byggarbetare som ville ha sitt kaffe ifred och sa sen med pedagogrösten: "nej, inte lägga stenen i kaffet".

Varpå Malte reagerar på ordet "inte" med att mulna ihop, lacka ur och svara "mamma bajskooorv". Igen. Jag har nu fått fler bajskorvsutnämnanden än Zlatan har fått Guldbollar.

Så stod vi så en stund. Mor och son, envisa som två terrierhundar.

"Stenen i kaffet eller jag står här till jul. Det är mitt sista bud, bitch", tänkte Malte.

"En litet utspel för mänskligheten men ett stort, viktigt, ja nästan avgörande steg i min auktoritära fulländelse som din vårdnadshavare", tänkte jag. Eller ja, ungefär. Den här mini/icke-striden skulle jag vinna, av nån anledning. För jag får ju aldrig vinna.

Så vi stod kvar. Kvar. En stund. Till. Tills jag tänkte äh vafan, byggarbetarna gick ju från jobbet innan de kom dit och därmed lät jag honom vinna. Igen. Kungen i kaffet och segerdans hela vägen hem.