Att bajsa med sällskap | Therese Krupa

Samma visa varje gång: 15 – 10 sekunder efter att man satt sig hörs snabba små beslutsamma steg i hallen, pom-pom-pom . Stegen kommer närmare och så meckas det lite med handtaget en halv sekund, sedan slits badrumsdörren upp.

Och där står Malte i fläckig t-shirt och blöja och ser jäktad ut. Lite som i "ursäkta att jag är sen, men jag är här nu". Han fortsätter sin story där jag trodde att den slutade innan jag gick på muggen. Det låter som i reklamfilmen för de där frysta grönsakerna som börjar snacka igen när de tinar i stekpannan.

Malte står kvar och väger i dörröppningen med en hand på handtaget medan han berättar det som inte kan vänta. Om Blixten och Pistongcupen och vem som är vem i Barbapappas familj. Och att jag heter Sofia. (Vad skönt att vi fick det utrett, äntligen.)

När han pratat klart smäller han igen dörren med full kraft och skuttar i väg nånstans, för att direkt återvända och dra nästa avsnitt i sitt händelserika liv. Dörr öppnas, "jag fattar inte, mamma, Chick Hicks är grön", dörr stängs, pang! Det är som en gå-i-dörrar-fars, minus förväxlingsdramatik och svandunstofflor.

Jag sitter och flabbar åt det underbart komiska i att Malte inte än uppfattar en stängd dörr som något man ska lämna därhän. Han ser den som nåt som måste öppnas och utforskas. Går mamma in där hänger han helt sonika efter, som värsta desperata kvällstidningsjournalisten.

Han är nog den enda person i världen jag inte har hjärta att låsa dörren för. För då skulle jag ju inte få veta vad jag heter, till exempel. Bara en sån sak.