Therese Krupa
Annons

Kan vi prata om 6-årsåldern?

Jo, vi har ju en hyfsat nybliven 6-åring i familjen.

Pausar så att alla kan dra efter andan

Jag förstår att det här kanske är ett inlägg som jag kan behöva radera någon gång för det kommer *eventuellt* inte att vara det mest smickrande. Jag har flurat ett par varv kring barnens integritet men samtidigt tänker jag att vissa av dessa åldrar är så otroligt färgade av just åldern, snarare än den lilla barnmänniskan i sig, så jag tänker att jag skriver ändå och så får jag förhålla mig till det framöver (ni får gärna ge era inspel kring det när ni läst inlägget!).

Annons

Tillbaka till 6-åringen. Jag fattar att det inte är lätt för Morris men GOD KNOWS att det inte är lätt för någon av hans familjemedlemmar heller. Morris har ju egentligen alltid varit en liten känsloexplosion så egentligen är jag inte förvånad. Men inte heller förberedd på detta.

Annons

Men lite bakgrund då – Morris är en fantastiskt fascinerande liten filur som kunde prata innan fontanellen hade vuxit ihop. En otrolig liten high need-unge som har satt vårt förstånd på prov a gazillion times. Det känns nästan som att han föddes som 6-åring, eller 16-åring eller 60-åring. Han har liksom aldrig varit det där omedvetna, liksom barnsliga barnet. Blicken har varit klar och klok som en invecklad bok sen den dagen han äntrade världen. Inga avledningar i världen har funkat på honom när han väl tagit sikte på något. Han har en ihärdighet som vida överstiger min och Johans sammantaget och en helt omättlig nyfikenhet och vetgirighet.

Han är klipsk som satan och häromveckan när vi låg i sängen gled han in på matte. Först konstaterade han att 11+11 är 22. Jag bekräftade och han fortsatte: då borde 12+12 vara 24. Och 13+13 blir 26, 14+14 blir 28. Och sen efter en stund sa han att 15+15 blir 30.

Nu har jag inte en vidsträckt erfarenhet av barn men att att en precis fylld 6-åring fattar den typen av matematisk sekvens känns ändå ganska klyftigt? Och OBS, detta är inte något försök till humble brag, det är bara för att förklara lite utgångsläget. För jag är definitivt inte säker på att den typen av smarthet är att föredra, eller lätt att hantera i hans ålder.

På förskolan hyllar de honom och beskriver honom som oerhört mogen och inkännande – det är som att han med jämna mellanrum, till exempel vid samlingar, scannar av varje kompis, samspelen dem emellan och så medlar han när det behövs. Han har ett extremt rättvisetänk och blir svinirriterad när någon bryter mot regler. Han är en trygg och fast punkt och någon som de andra barnen tyr sig till för att ”Morris är alltid Morris”. En schysst och väldigt omtyckt kompis. Han är tydligen även en entusiasmkatalysator och när det behövs en energiinjektion i en grupp så slänger de in Morris. De upplever honom som äldre och på en annan intellektuell nivå vilket också går i linje med att han helst leker med äldre barn. Han är rättvis och skulle aldrig dela godis medvetet fel, ens till hans egen fördel.

Annons

Hemma hos kompisar är han ett ljus. Artig och samarbetsvillig och allmänt gullig.

Hemma är han just nu 85% av tiden ett litet monster. Alltså på riktigt.

Igen – jag förstår att det är så mycket som rör sig inom honom just nu, inte minst som det har varit en ruskigt turbulent vår med min sjukskrivning, pappas/morfars bortgång plus att han själv ska börja förskoleklass nu efter sommaren.

Vet ni vad jag googlade på igår efter ännu en bråkig nattning som slutade med att jag lämnade över nattningen till Johan pga var så djävulskt arg?

Annons

Ugh. Detta är inte vackert och nej, inte mitt stoltaste ögonblick som förälder. Jag googlade på ”vidrig sexåring”.

Okej skjut mig inte nu, jag vet att det inte var charmigt.

Det som var desto charmigare var att jag hittade likasinnade på *trumvirvel* – Familjeliv!

En mindre uppsjö av andra föräldrar som spydde ur sig sin frustration och vanmakt i ett dunkelt hörn av internet. Och det är ju så svårbeskrivligt skönt att läsa om andra som har typ EXAKT samma sits, som tampas med samma typ av beteenden. Låt mig rabbla några: ifrågasätter allt man ber/frågar om, vägrar göra de mest rutinartade av saker (tvätta händer/spola/borsta tänder osv), är på sina syskon konstant och retas, knuffas, brottas och slåss, hasplar ur sig en massa fula grejer och hotar och jiddrar, martyrar vid minsta tillsägelse (ni vill inte ha mig som barn/jag är sämst/då behöver jag väl aldrig mer göra x/nä då får jag väl aldrig något x/ni älskar inte mig/ni vill att jag flyttar), tjafsar vid VARJE läggning, vaknar arg/tjurig/gnällig trots 10-12 timmars sömn, förstör saker medvetet (ställer sig framför tv:n, välter ett torn som Kasper har byggt, ritar på en teckning som Mira har gjort osv osv osv). Han är överallt och ingenstans och har svårt att försjunka i något.

Annons

L’attitude <3

Alltså helt ärligt så är det inte kul att hänga med honom just nu. När en av oss vuxna är själv med honom är han precis den dröm som förskolepersonal och kompisföräldrar vittnar om. Men i familjedynamiken blir det sånt jäkla haveri. Det är som att vi måste punktmarkera honom för att undvika härdsmälta.

Och vi försöker så ofta som vi mäktar med agera lågaffektivt. Vi berömmer/bekräftar/förstärker MINSTA lilla positiva grej han gör (som inte är för banal för då ifrågasätter han oss vilket såklart är rimligt). Vi väljer vissa strider som vi inte tummar på (t.ex. att slåss aldrig är okej, att man måste tvätta händerna (särskilt nu pga corona) och att man inte får förstöra medvetet för någon annan). Vi har sen ett par veckor tillbaka tagit bort iPad och mobilspel (har gjort det i perioder tidigare har upplevt en enorm skillnad). Nu har vi landat i att vi troligen måste börja dela upp oss ännu mer och hänga med honom själv, vilket är förståeligt men samtidigt så frustrerande för vi vill ju kunna hänga som en funktionell familj allihop utan att fräsa och väsa 90% av tiden.

Annons

Man kan nästan se på Morris hur mycket som försiggår i kroppen och knoppen. Det är som att han processar allt, hela tiden. Han är så otroligt vetgirig och känns så mån om att börja förstå världen i ett allt större, mer abstrakt perspektiv. Det är som att han plottar in de små sakerna i större sammanhang och jag förstår såklart att det kan brinna i huvudet av det kognitiva tumultet.

En annan grej som försvårar familjeumgänge/aktiviteter är att han alltid jämför sig så mycket med Mira och hennes färdigheter vilket gör honom svinarg, trots att vi lugnt och pedagogiskt (well…) förklarar att Mira kan vissa saker för att hon är 3 år äldre och därmed har övat mycket mer. Men det har han svårt att acceptera och det känns som att han blir besviken på sig själv OCH arg på Mira för att hon kan springa fortare/hoppa högre/rita bättre/gå hem själv till en kompis osv osv osv i all oändlighet amen.

Så, ska vi bli lite konstruktiva, heh? Jag fiskar såklart efter erfarenheter och goda råd. För jag (och Johan) vill ju såklart stötta Morris så mycket vi kan, samtidigt som att vi blir råfrustrerade på att han är och alltid har varit det barn som tar absolut mest resurser i anspråk. Och där blir jag lite stelbent rättvisetänkande för jag märker att Mira tar mindre plats när Morris tar mer medan Kasper fortfarande kan hänga på och vara ganska nöjd med att vara och vråla där vi är (den gossens röstresurser är bisarra). Jag vill ju ge lika mycket till alla.

Ugh, jag är verkligen innerligt trött på detta. Pga utmattningsläget är min stubin extra kort också och det känns nästan som att man bara trampar runt och väntar på att det ska explodera.

Annons

Varsågoda, kommentarsfältet är edert!

Dela på:

44 kommentarer till “Kan vi prata om 6-årsåldern?”

  1. Helena skriver: 2 juli, 2020

    Det hjälper kanske inte kring kaoset hemma så mycket, men jag hade ändå läst på kring särbegåvning – han kommer annars dö tråkdöden på tex matten i förskoleklass om han inte blir mött där han är.


    1. Anna skriver: 3 juli, 2020

      Håller med ovan inlägg om att läsa på om särbegåvning. Se om det passar in på Morris. Spring i huvudet som inte tillgodoses tar ofta andra uttryck. Svenska skolan är inte särskilt bra på att bemöta dessa barn så behöver han extra stimulans kan ni behövs slåss för det. Här hemma har vi en nu nioåring som är smartare än båda oss föräldrar tillsammans. Inte helt enkelt.


      1. Sarah skriver: 4 juli, 2020

        Absolut att läsa på om särbegåvning men samtidigt ha en klar bild om varför man vill sätta in sitt barn i ett fack? Är det för att barnet ska få börja skolan tidigare/hoppa upp en klass? Är det för att söka om resurs? Är det för att se om barnet har en mer medicinskt betingad diagnos (till exempel inom det autistiska spektrat)?

        Jag kan uppleva att det många gånger är vi föräldrar som är de som vill ”etikettera” våra barn. Vår äldsta gjorde upp till årskurs sex matematik under förskoleklass. Redan på förskolan ville de att hon skulle börja tidigare i skolan och i skolan ville de att hon skulle hoppa upp en klass och göra särskilda begåvningstest. Vi kände mer: varför? Bara för att du har en matematiskt intelligens eller ett fantastiskt minne säger inte att du har den sociala mognaden att gå i en klass/flera klasser över.

        Och en annan intressant aspekt: vi pratar alltid om matematik eller att ”läsa tidigt” som ett bevis på särbegåvning eller intelligens. Vårt mellanbarn är också begåvad inom skolans ämnen men hans särbegåvning ligger inom idrotten. Ska han hoppas upp en klass för att han är en klass för sig inom idrottens områden?

        Nej, låt barn vara barn och ta tag i ”särbegåvningen” då barnen kan hantera det. Vi har nu till årskurs fyr valt en skola med en annan möjlighet för vår dotter att utvecklas. Först nu är hon socialt mogen är det.

        Ha det fint!


        1. Anna skriver: 21 augusti, 2020

          @Sarah: poängen med ”etiketter” som du kallar det är att det är oerhört mycket lättare att tillgodose barnets behov om man faktiskt kartlagt vad behoven består av. När det gäller särbegåvning är det en skrämmande stor andel som går ut grundskolan utan fullständiga betyg helt enkelt för att de inte fått det stöd som de behövt och har rätt till. Många tror att särbegåvning inner att man glider genom skolan på en räkmacka och får toppbetyg i allt utan att anstränga sig, men så är det absolut inte. Det är många gånger helt tvärtom.

          I länken nedan listas kort vilka svårigheter en särbegåvad elev kan ha och läser man den så förstår man att det här är elever som behöver stöd i skolan. Och i vissa fall redan i förskolan. Min äldsta sons tillvaro i förskolan hade varit en dröm om pedagogerna där kunnat förstå och acceptera att han behövde intellektuell stimulans på sin nivå. Istället var han extremt understimulerad och hittade på egna grejer istället vilket sällan var särskilt konstruktivt för någon. I ditt barns fall kunde man vänta till fyran för att låta henne få intellektuella utmaningar. Jag vågar påstå att för de allra flesta särbegåvade barn är de alldeles för sent. Vid det laget har oerhört många tappat tilltron till och meningen med skolan och det förstår jag att dessa elever gör. Det finns en gräns för hur länge en människa (barn som vuxen) kan vara understimulerad utan att till slut tappa sugen och motivationen helt.

          https://pedagogvarmland.se/artikel/12-tecken-pa-att-du-kan-ha-en-sarbegavad-elev


  2. JE skriver: 2 juli, 2020

    Har inget klokt att komma med men har en född -14 som kvalar in på mkt av ovan nämnda saker. Dock är han inte speciellt rättvis, försökte hitta ngt annat positivt men gick bet🤪
    2 yngre syskon i kompotten och 2 ruskigt trötta föräldrar… Behöver jag säga att sommarlovet är härligt? Jag försöker njuta de korta stunder som är mellan bryten, skriker och gormar och ber om ursäkt men förklarar att jag inte vill bli slagen, sparkad, osv bara för att han ångrat sig ang val av bulle på bageriet, efter att han ätit upp den. Lägg till 3-åring som slåss, puttas och retar snart 6-åringen från start till slut varje dag i ekvationen och känn harmonin. Jag är lågaffektiv, pedagogisk, härlig och kul 143 ggr varje dag men det räcker liksom inte utan vi har ändå bryt på bryt från alla parter. Som tur är ändå vår lilla 3:a på 6 mån vårt ”enklaste” barn, hon kryper omkring och är rätt nöjd bara hon får vara med, sover dock bara i bärdon dagtid, vill amma ofta, osv osv. Så nä du är inte ensam❤️ Vi kämpar tillsammans och tröstar oss med att energin och vetgirigheten, viljan mm mm kommer ta barnen långt och med att de kommer somna till slut idag också… jag brukar räkna ner och längta efter ngt gott till kvällsfika när de prövar mig som mest.


  3. Helena skriver: 2 juli, 2020

    Styrka och kärlek till dig och Johan! Det blir bättre. Såååå mkt igenkänning!!!

    Vi läste mkt i Det Explosiva Barnet. Och har jobbat med scheman, förberedelser och listor mkt. Det gjorde saker bättre pga att barnet inte pallade flexibilitet och oväntat så mkt. Sedan behöver ju inte sömnen vara bra bara för att man sover många timmar. Sonens sömn blev mkt bättre m melatonin, han sover numera till 6.30 och inte 5. Men framförallt har han mkt bättre känsla för trött/pigg vilket varit så välgörande för hela familjen. Kanske inte det som behövs men tyngdtäcke?


  4. Catarina skriver: 2 juli, 2020

    Jag känner igen det där till 100 000 procent. Min nu 9 åring har gått igenom ganska jobbiga år, där det har varit svårt för honom att landa i vad kroppen och knoppen egentligen vill (Han har också legat före någon slags utveckling). Mkt känslor på utsidan som har varit som en berg-och-dal-bana. Asjobbigt så klart både för honom och för oss.

    Nu i år gick vi en föräldrautbildning (Komet) där en del var bland annat kommunikation osv. Ett verktyg var att man skulle försöka ha en stund varje dag (på typ 30 min) själv med barnet och göra något som var kul tillsammans (allt ifrån att gå en pokémon promenad, pyssla, laga mat, bada). Det skulle bli en grej ex som bara jag och han skulle göra.

    Det har börjat lugnat ner sig och det var nog inte bara det som bidrog till det men jag kände att det ändå gav något. Kanske kan det vara ett tips? Göra den stunden speciell? Detta är säkert något ni kanske redan gör. Vi pratade också med barnhälsan, vilket var superskönt att ha ngn professionell att prata med och kunna bolla med. Som även kunde bekräfta att man gjorde sitt bästa även när man kände sig som den värsta föräldern någonsin.

    Men jag känner verkligen med dig. Det är verkligen supersvårt. Mitt i allt kaos, där jag bröt ihop eller höll på att bli tokig, så försökte jag sluta dagen med kramar mest för att visa att vad som än hände och han gick igenom så skulle jag alltid finnas nära (även om man bara ville fly).

    Det du ändå ska komma ihåg är att du verkar vara en helt underbar förälder. Det märks hur du skriver om dina barn och att du skriver ett sådant här inlägg, visar på hur mkt man vill att saker ska funka. Du kanske känner att du blottar barnet men du blottar även dig själv och det kan vara svårt som förälder. Så tillåt dig själv att ta lite andetag då och då och få vara dig själv! Lycka till i allt!


  5. Anna skriver: 2 juli, 2020

    Hade kunnat varit jag som skrev det där för ett år sedan innan sonen skulle börja förskoleklass (men han var ett monster på förskolan också). Smart och hyperaktiv kille som tänker och förstår väldigt mycket och inte blev lugnare av osäkerheten kring att börja förskoleklass. Sommarlovet var en mardröm, men vände på en vecka när skolan och fritids drog igång (såklart forfarande hyperaktiv men på en helt annan nivå). Samma visa den här våren inför skolstart, så han har fått extra inskolning till 1:an (träffat fröken mer än övriga barn bla).
    Så om det kan vara oro för förändringen så kan det hjälpa (lite i alla fall) att gå till skolan, leka på skolgården, titta in i fönstren på skolan för att vänja honom. Att ha ”samling” precis som de har på förskolan/skolan och gå igenom dagen kan också lugna.
    Min pappa brukar säga ”man får de barn man klarar av” ❤️.


  6. Sandra skriver: 2 juli, 2020

    Frågade barnläkaren om min dotters beteende var normalt när hon va sån. Han svarde ”den man älskar trottsar man, hon är trygg med dig och vågar därför trottsa.”
    Jag väste ur mig: ”Det är inte du som måste leva med ungjävlen”

    Hon växte ur det, jag fick många gråa hår. Andas, andas, andas.


  7. Lotta skriver: 2 juli, 2020

    Har en här med!
    Flickan som inte ville gå till dagis läste jag för lillasyster, men visade sig vara förlösande även för 6-åringen som hulkande förklarade att han kände som hon. Funkade igår och idag. Ingen helhetströst. Men kanske ger dig en dags andrum. Och du… hitta tröst i att efter alla förbannade vidriga trotsperioder kommer de ut som en ny version. Morris 6.0 den du!


  8. Therese Z skriver: 2 juli, 2020

    Det hade kunnat vara jag som skrev ditt inlägg på varje punkt, inkl de om sökningar på Google😉. Har en nybliven sexåring som häromdagen kissade på mattan inne bara för att hämnas, och lite för att trigga sin lillebror som snart blir tre och håller på att sluta med blöja🤦 kvällen innan dränkte det lilla underbarnet sin pappas säng med vatten för att hämnas för att pappan vart arg. Allt du skriver är en igenkänningsfaktor och jag har inte en susning på hur jag ska tackla vardagen. Vissa dagar känns det som att lösningen är att separera och ta ett barn var. Jag hade hört att den här åldern är en utmaning men var inte riktigt beredd på det här. Samtidigt som jag är så otroligt fascinerad av den individ som växer fram och har såna tankar som slår mig med häpnad…han har så stora känslor i sin kropp (typisk HNB) och är en fantastisk liten kille, men fan vad det är tufft😅


  9. Hanna skriver: 2 juli, 2020

    Jag har inget bra råd att komma med, men blir så innerligt glad över den här typen av inlägg. Vi kämpar på med vår 7-åring på ungefär samma sätt och bara att höra att någon delar upplevelsen gör situation så mycket mer hanterbar! Så tack!


  10. Jessa skriver: 2 juli, 2020

    Jag har oxå googlat vidrig 6åring, hopplös 9åring och nu senast ”11åringen gör mig skogstokig”…
    Vi gör nästan ingenting som fulltalig familj, delar på oss pga lugnast så. Nu, när skolan börjat bli lidande har vi äntligen fått komma till bup för utredning mot add. Han är smart, klipsk, inkännande – men samtidigt stark förespråkare av ”alla är emot mig, ingen gillar mig”-tänket. Tyvärr inga bra tips förutom att be om hjälp när det känns övermäktigt. Och sist men inte minst – Man måste inte alltid älska att vara förälder ❤️


  11. Anna skriver: 2 juli, 2020

    Åh styrka till er! En sak jag tänker att många av mina kompisar som har tre barn har just en utmaning med mellanbarnet; aggressiva, arga mm. Han behöver nog mkt tid ensam med en förälder som ni redan kommit på. Tror mkt ordnar sig i skolan!!!! Så hang in there! Jag känner igen mkt av det du beskriver först hur din 6-åring är (men min dotter är ett år äldre) om att inte vilja hjälpa (”måste jag göra aaaallt?” när jag ber henne ta en påse av hundra från bilen mm. Kan du fråga honom hur han vill somna? Kanske kan ha på bestämma det själv i sommar? O bra att ta bort padda, yeeesus vad vidriga de kan bli av det. Fixa massa playdates åt honom om det går också så ni får andas.


  12. Sara skriver: 2 juli, 2020

    Jag har aktivt jobbat med att förtränga det år min son var sex år. För ett särbegåvade barn med ADHD och Aspergers var lilla tonåren verkligen inte att leka med. Jag tror att det som räddade oss var att han började med melatonin och faktiskt somnade på kvällarna utan att det krävdes tre timmar nattning. Får man bara sova blir livet lite lättare. Senare åldrar har varit betydligt mer hanterbara även om vi snart har tonåren att se fram emot.


    1. Elisabeth skriver: 2 juli, 2020

      Åh, exakt den här kombinationen finns det goda skäl att tro att vår dotter har. Herregud vad prövande det är. Och så samtidigt den där häpnadsväckande smartheten som gör att man tappar hakan! Lite nyfiken på hur utredningen gick till. Vad var frågeställningen och hur ställdes diagnoserna? Hög igenkänning, men svara bara om du orkar och vill! 💞


      1. Therese Krupa skriver: 2 juli, 2020

        Får jag fråga om det i era fall har kommit funderingar/aningar kring NPF även från förskola/skola eller är det ”enbart” ni som föräldrar som funderar/tror i dessa banor?
        Oavsett, så tappert kämpat med alla dessa prövningar. Kram!


  13. Elin skriver: 2 juli, 2020

    Jag tror ni gör rätt i allt ni gör. Att ni bara ska fortsätta som ni gör och vänta på att en lugnare fas kommer och ni får lite återhämtning. (Innan nästa jobbiga är igång ..)

    Jag tror att det du skriver om att dela på er så att han får en lugn harmonisk stund själv med en av er varje dag är väldigt klokt! Även om jag förstår frustrationen över att ni egentligen vill kunna umgås allihop. Gör det ändå för hans skull.

    Du verkar vara en så klok och fin mamma. Allt du skriver visar hur du verkligen ser och förstår honom trots allt det jobbiga. Din kärlek till honom lyser igenom trots din ärlighet över hur jäkligt ni ofta har det.

    Så mitt tips är: Fortsätt som ni gör och satsa extra på stunder själva med honom. Tanka positiv energi och kärlek under de harmoniska stunderna och hoppas energin räcker till resten.

    Du är den bästa mamman Morris kan ha! ❤️


  14. Sofia skriver: 2 juli, 2020

    Alltså åh. Stor förståelse. Sen stora killen, nu 6,5, var bebis har det varit high needs och exceptionellt mycket känslor i den gossens kropp. Som man kämpat med alla knep i lådan, läst alla böcker om lågaffektivt bemötande och varit nära att ringa BUP. Av någon anledning har vi aldrig gjort det, men kanske hade det inte varit så dumt ändå. Själv skulle jag benämna mig som ’högkänslig’, på det viset att jag har oerhört lätt för att läsa av andras känslostämningar och låta det påverka mig något enormt. I kombination med ett stressigt arbete och den enormt emotionella sonen känner man sig som en våt fläck mellan varven. Har inga råd, bara empati. Det man måste komma ihåg är att någonstans ta hand om sig själv mitt i allt det här. Inte för att det finns tid, men för att man behöver skapa tid för det. Skulle absolut säga att det ändå blir lättare. 6,5 är lättare än 3-årskrisen här iaf 🙂

    Stora kramar och stort lycka till!


  15. N.A skriver: 2 juli, 2020

    Åh! Känner så med dig!
    Vi hade en fruktansvärd tid förra våren och sommaren när mellanbarnet var 6 år. Han betedde sig vidrigt på så många sätt; var både fysiskt våldsam och sa helt horribla saker. Jag tror att det var en kombination av flera saker, som att vara 6 år och att nyss ha fått ett litet syskon… Vi kontaktade skolpsykologen som också sa att det kan ha bidragit att han var så intellektuellt utvecklad (även han ett mattegeni), för att de barnen ofta släpar efter med den sociala utvecklingen vilket blir jobbigt för dem. Jag tyckte att det hjälpte mig att läsa ”Barn som bråkar”, dels för att bli bättre på lågaffektivt bemötande men framför allt för att det fick mig att tycka om honom mer (alltså jag älskar ju honom oavsett såklart, men du kanske förstår vad jag menar?). När man är mitt uppe i det känns det som att det kommer att vara så för evigt (jag funderade t ex på om han skulle bli psykopat, våldtäktsman eller mördare som stor). Men det går ju över! Nu är han 7,5 år och så kärleksfull. Jag kan knappt sätta mig in i hur det var för ett år sedan. Det kommer att bli bättre för er också! Var snälla mot er själva och kom ihåg att This too shall pass.
    Kram!


  16. Isabelle skriver: 3 juli, 2020

    Min unge läste sin första kapitelbok när han var 6. Han lärde sig läsa innan skolan. Men vi bor ju utomlands och kraven i skolan och förskolan i Sverige kan jag tycka är lite tokiga… Barn kan mycket mer! Han är snart 9 och multiplicerar tresiffriga tal med varandra och kan klockan och dividerar. Har läst ut hela Harry Potter serien. Med det inte sagt att Morris inte är duktig och att ni kan jobba med matte om han tycker om det, att ni ska uppmuntra matte och läsning, skolan blir roligare!
    Jag tror inte att du behöver oroa dig för att Morris har diagnoser om inte hans pedagoger reagerar. Ge honom tid? Du skriver superfint om hur väldigt väl han fungerar i förskolan!
    Jag tror att ni kanske har en dynamik i familjen som är jobbig för dig som har en sorg och en utmattning. Jag tänker kring fyra lösningar. 1 Samtalsstöd för er vuxna för att ge ro. 2 Du blir lite mer strukturerad och bestämd mamma för din egen skull. Läggningsrutinen till exempel. Dina barn är stora. Om ni vill att de ska somna själva i sina rum efter en saga kan ni fixa det tror jag. Och livet är orättvist vad gäller alla barnen hur man än gör. Du behöver kanske inte känna lika stor press att kompensera? Föräldrar lägger vansinnigt mycket engagemang i sina barn idag sett i timmar av kvalitetstid, om det känns tungt i denna perioden kanske du kan ta ett steg tillbaka. 3 Du outsourcar honom lite mer. Dagläger, sommarfritids, barnvakt. 4 Gör ingenting. Härda ut. Det är som det är, fortsätt som ni redan gör, och förr eller senare ter sig gamla problem pyttiga och nya oanade problem större?
    Jag tycker ni är fantastiska allihopa! Kanske fokus ska vara Du och att Du kan ha det skönt ett tag framöver. Barnen kan anpassa sig!


    1. Isabelle skriver: 3 juli, 2020

      Obs att det även finns väldigt väldigt mycket positivt att säga om svensk skola (och ännu mer om förskolan) som vi saknar dagligen ! men… Just matematik är inte Sveriges styrka? Men det verkar ju bli bra i alla fall av andra anledningar !


    2. Nettan skriver: 24 juli, 2020

      Befriande att läsa. Insuper dina ord och känner mig själv lite lättare. Tack!


  17. Carina skriver: 3 juli, 2020

    Vi har en FANTASTISK barnläkare. När vi sökte för att vår dotter hade utslag på kroppen drog han alla test som fanns men när inget gav utslag sa han att hjärnan utvecklas otroligt mycket i den här åldern, och det kan ofta visa sig på huden. När vi dessutom hade en period samtidigt av mycket händelser i familjen sa han att det inte var konstigt att hon reagerat så här. Han tipsade om massage (om barnet tycker om det). Dels frigör det massor av må bra hormoner, det är en lugn och fin stund tillsammans, det tillför blodcirkulation till huden och det liksom hjälper hjärnan att trassla ut en del trådar. Vi började massera varje kväll och utslagen var borta på en vecka. Vi har senare tagit till massagen när dottern haft oförklarligt ont i magen, inte velat gå till skolan osv. Det verkar alltid uppstå någon obalans varje gång hjärnan är igång extra mycket, och massagen har funkat varje gång! Kan också tipsa om klassisk musik i anslutning, det trasslar också upp i överbelastade, engagerade hjärnor enligt vår erfarenhet.


  18. Frida skriver: 3 juli, 2020

    Tycker detta inlägg och kommentarer har varit intressanta att läsa. Morris och min äldsta är jämnåriga och känner igen mycket. Smarta, snälla, mini poliser och drama som en tonåring. Samtidigt har du beskrivit att ni på områden går igenom tuffa saker så som utmattning, arbetslöshet och dödsfall. Jag tror att vi ibland försöker skydda våra barn från ( jag har också gjort det) livet och det vi själva går igenom. Barn är inte dumma eller blinda det är klart att de tycker sådant är jobbigt som vi tycker är jobbigt även om de inte förstår alla aspekter av det. Om ni måste dela på er för att få livet lite lättare gör det; Om ni bara orkar ta en dag i taget gör det. Denna situation kommer bli bättre eftersom sorg lättar, du kommer bli frisk (med rätt hjälp) och din make kommer hitta nytt jobb eller få sin nya företag på att fungera.
    När livet blir bättre generellt kommer ni antigen ha kraft att tackla problemet på allvar eller så kommer Morris också må bättre.


  19. Emma skriver: 3 juli, 2020

    I feeel you! Har en tjej som börjar förskoleklass till hösten. Senaste månaderna har varit minst sagt tuffa. Hon har alltid varit en känslornas explosion med både glada o arga känslor men nu har det varit mer än vanligt! Har också varit väldigt avundsjuk mot det storasyster får göra etc trots att vi tydligt förklarar varför osv. Otroligt lättkränkt och martyr precis som du skriver.
    En kväll för ett tag sen bröt jag helt ihop och min man likaså. Vi kände att nej nu måste vi ändra något. Kändes verkligen som att hon inte mådde bra vilket gjorde mig mest ledsen. Kom överens om att köra väldigt lågaffektivt. SVÅRT för jag är själv inte speciellt lågaffektiv🤣 men det funkade väldigt bra. Man faller ju igenom allt för ofta o blir arg för man kan ju bli GALEN tusen ggr om dagen men man gör så gott man kan! Hon har sörjt sin förlust av förskolan även om hon längtar till skolan. Hon vill så tydligt både vara stor o liten samtidigt. Detta inlägg blev rörigt märker jag o kanske inte till nån hjälp men nu vet du iaf att du inte är ensam. Vi är fler som kämpar med samma sak. Så tacksam för dina ärliga inlägg. Behöver också se att fler har det som oss❤️❤️❤️❤️❤️❤️


  20. Josefin skriver: 3 juli, 2020

    Stor igenkänning här. När sonen var 7 var han hemsk!! Det var tredje världskriget varje dag – nu är han 9 och vi har duster ibland men ingenting i jämförelse. Lillasyster är nu 6 år och känslostormarna brusar rejält. Attityden skulle knäcka de flesta 15-åringar.
    Så den här gången vi har 6/7-åring så andas vi i fyrkant mer. Ger ÄNNU mer kärlek och ensamtid och tänker att det kommer gå över. Det enda som gjorde det bättre förra gången var just ÄNNU mer kärlek -så fort man kände att man tolererade det trotsande monstret så östes det kärlek, uppmuntran pussar och kramar. När vi fick det rådet tänkte jag att det inte fanns mer att ge men det gjorde det och det fungerade.
    You are not alone!


  21. Hanna Lundkvist skriver: 3 juli, 2020

    Det där låter som min 4,5 åriga dotter.. 4,5 åriga. Hur fan ska detta bli.


  22. Sofie skriver: 3 juli, 2020

    Du skriver så himla bra. Har följt dig i många år och det har hjälpt mig i många stunder att läsa dina texter.
    Vad tufft det låter. Förstår inte alls precis men kanske lite, har tvillingar som fyller 8 år i höst.
    Jag har ofta märkt på min snabbtänkta, tävlingsinriktade och mycket inkännande son att de gånger han trilskas som mest, har det hjälpt att ge honom mer ansvar. Ett eget område, en egen frihet, nåt han helt själv får ansvara för och var stolt för. Jag har absolut inte varit där i mognad som förälder och egentligen tänkt att nu kommer det gå åt skogen. Men tamigtusan – killen har vänt (eller lugnat sig åtminstone) och sen har brorsan börjat istället 🙂

    Nåväl. Heja er i familjen! Ni gör såklart fantastiskt jobb redan. Tack för att du delar <3


  23. Emeli skriver: 3 juli, 2020

    Oj vad jag känner igen vår äldsta son i detta inlägg! Han är nio, har även två tjejer, en på 7 och en 1,5åring. 90% av tiden vi diskuterar barnen handlar det om den äldsta. Han har alltid varit mogen för sin ålder, med stora tankar. Han följer nyheter och samhällsdebatter, och uppdaterar oss på allt från mellanårsval i usa, till hur han hade klurat ut hur han kunde bo i Sverige, men jobba i Norge för att det var bättre skattemässigt 😂 i skolan funkar han fantastiskt bra, vetgirig, tyst, en bra, lojal kompis. Men hemma kommer allt! Bråkar med syskon, oss. ”Skynda dig” eller stressade situationer är något som absolut inte funkar på honom, då slår han bakut! Gråt och skrik. Googlar man högkänslighet prickar han i allt! Det gör även jag, men jag är extremt extrovert och han väldigt introvert. Men med känsligheten kommer också att han märker att man är irriterad, även fast en vanlig människa aldrig skulle se det. Då eldar det på honom ännu mer!
    Vad som hjälpt oss mycket var när han började läsa riktiga kapitelböcker, det blev hans andrum på något sätt, och också ett sätt att koppla bort. Sen är det som du skriver, mycket lättare när man är själv med honom, men det är svårt när man är en familj.
    Tips 2: vår kille som är introvert ville börja med teater, vi tänkte att det inte skulle funka bra, eftersom man automatiskt blir mittpunkten. MEN, han älskar det!! Det är som att han får chansen att kliva ur sig själv en stund och pausa alla känslor och vara någon annan. Han står längst fram på scenen och pratar högt och tydligt, helt utan nervositet, så fantastiskt!


  24. Marie skriver: 3 juli, 2020

    Känner igen så många beteenden i ovan text. Har en son som är född -14 och jäkla vad smart och jobbig han är. Finns det en gräns att testa eller en sak att förstöra så är han där. Härligt att fler sitter i samma båt. Lycka till


  25. Katta skriver: 4 juli, 2020

    Bortsett från att min son är 8 år stämde exakt allt. Smart, känslig, dramaqueen, retsticka, sabotör..? Lillasyster på väg mot 6 år, en till i det här ”stadiet” o jag kommer tuppa av. Läst ”Fem ggr mer kärlek” o den är otroligt bra, kursen Komet som någon nämnde tror jag är baserad på dem delvis. Alltså boken är fantastisk, synd bara att min förmåga att alltid vara den lugna kloka lågafffektiva föräldern är…sämre.
    Hang in there, vi tar en skål 202..5?


  26. Maria skriver: 4 juli, 2020

    Han verkar onekligen vara en jobbig liten man er Morris men han tycks ju vara en fin vän iaf, att han inte ens skulle dela godis till sin egen fördel talar ju för detta. En tröst i allt det jobbiga. Läste en gång en artikel skriven av en barnpsykolog som hade en teori om att barn som är väldigt jobbiga helt enkelt inte passar att vara barn, åldern passar dom inte. Själv har jag ett 6-årigt barnbarn som är precis Morris motsats, väldigt lätt att ha att göra med, hans mamma sa till mig häromdan, det är ytterst sällan jag behöver säga till honom. Ibland kan jag oroa mig över at allt kommer att explodera i tonåren, att allt humör han inte visar nu ska explodera då. Tja, en dum oro kanske. Mitt barnbarn har inga syskon, tråkigt på ett vis men också lugnt på så sätt att det ju inte blir ngt syskonbråk, ingen som triggar igång honom, tar hans saker osv.


  27. Karin skriver: 5 juli, 2020

    Stor igenkänning och i princip klockren beskrivning av vår mellankille, nu sju år. Empatisk till tusen men onödigt långt framme i utvecklingen på många områden och därtill ytterst verbal.
    Det här har vi testat i omgångar:
    -Egentid med ett barn. Kan vara saker utanför hemmet som fika, ta en sväng på kickbiken men även enkla grejer som att baka/diska ihop/vika kläder/bygga Lego/ta en promenad och köra mattetal på varandra eller läsa tillsammans.
    -Ha en pysselstation hemma där allt finns lättillgängligt så att du eller den andra föräldern inte måste plocka fram/bort varje gång den kreativa andan faller på. Burkar med kapsyler, pennor, vattenfärg, pärlor, lim, folie/ståltråd/kottar(tänk fritids) är bra att samla på sig.
    -Krysslistor där barnet får bocka av efter utförd aktivitet, på väg mot ett större mål som tex kan belönas med biblioteksbesök eller om man jobbat riktigt ordentligt – bio.
    -Ta bort iPads och mobiler. Även här är vi i perioder slappa och använder verkligen paddan som pausunderhållning men ganska snabbt får vi tillbaka det från sonen i form av otålighet och taskigt humör. iPadabstinens är inget att leka med!
    -Struktur och rutiner. Oftast här vi fallerar. Äldsta barnet är superflexibel men mellanbarnet mår bäst av skapligt upprutad dag. Bra även när barnet i god tid innan en aktivitet blir medveten om vad planen för dagen eller veckan är. En familjekalender på kylskåpet kanske kan funka.
    -Ta hem en kompis. Konflikter med syskonen minskar drastiskt då kompisar är på besök, hemma hos oss iallafall.
    -Håll kvar vid familjens regler! Det här, tycker iaf jag, är det man får kämpa mest med då det tar så förbaskat mycket energi men så otroligt viktigt – framförallt i relationen till övriga syskon. Handtvätt für alle gäller, våld accepteras inte osv.
    -Luras inte in i diskussioner. Vojne vojne så många gånger jag går i fällan. Till sist står man där med ett barn som skriker och hoppar av frustration och ilska samtidigt som jag själv får bita mig i handen för att inte slänga ur mig grova ord – och vad började diskussionen med? Jo, kanske att man tex påpekade att det vore trevligt om barnet slängde sina kalsonger i tvätten efter användning..? Ta ett steg tillbaka, svälj stoltheten och välj rätt strid. Så enkelt att skriva, så enormt svårt att göra i verkligheten.

    Ibland är det lugnande att inse att så många kämpar med samma sak. Tack för att du så ärligt delar med dig!


  28. Anja skriver: 5 juli, 2020

    Hej! Jag läste igenom kommentarerna också, till er alla; himmel vilket tufft jobb att vara förälder är! Och för somliga innebär det riktigt svåra, tålamodsprövande och utmattande perioder. Jag har inga råd men det hade andra av er, och bara det att ni inte är ensamma om att ha det så, måste vara både en lättnad och en tröst. Även om det också behövs konkreta råd förstås.
    En tanke jag kan bidra med (för flummig för vissa) är att det i vissa andliga kretsar pratas om indigobarn, kristallbarn m.fl. T.ex. här kan man läsa mer:
    https://www.helena-magdalena.se/post/blue-rays-indigo-kristall-och-diamantbarn


  29. Ellen Dixdotter skriver: 6 juli, 2020

    Kan vara så att jag behöver en Skype kaffe på detta ämne…


  30. Anna skriver: 6 juli, 2020

    Åh! Allt ni redan gör och och listat ut, tillsammans med alla fina tips kommer göra susen.

    Mitt bidrag förutom enorm igenkänning i min egen 6-åring blir att påminna om den enorma sorg ni alla går igenom och vilka utryck det kan ge hos barnen. Våra barn är jämngamla, jag förlorade själv min pappa förra våren och var väldigt frånvarande efteråt. Vi gjorde så klart så gott vi kunde för att genomleva sommaren men det enda jag minns av sommaren var extra explosiva och uppmärksamhetstörstande barn🙈

    Vad jag egentligen vill säga är att ni verkar redan göra allt och lite till, men det är inte så lätt när man helst vill lägga sig ner och få tillbaka en pappa som aldrig kommer tillbaka❤


  31. Maja skriver: 14 juli, 2020

    Tack tack tack. Grät igår över nyblivna 7-åringens och mellanbarnets beteende. Kanske inte lika smart som Morris, hehe, men lika jobbig! Martyrskapet, OMG. Hans humör leder till konflikter dagligen i familjen, storasyster lider i tysthet av alla ständiga bråk. Vi känner oss som världens mest inkompetenta föräldrar och ryker även ihop med varandra också då det hela tiden är så konfliktfyllt med barnet. Lågaffektivt beteende låter super men svårt att hålla sig till i praktiken. All styrka till dig och er och alla andra som kämpar på!


  32. anna skriver: 21 juli, 2020

    Barn speglar föräldrarna. Så hur har ni det, egentligen??? Det där med att etikettera barn är väldigt dumt. (Typ ”särbegåvad” etc, etc, vad exakt kan eller vill man uppnå med detta? Jo, en ”förklaring” till att en unge beter sig på ett visst–jobbigt för föräldrarna—sätt? Det sitter sas i själva ungen av en eller annan orsak. Vilket ytterst sällan är fallet. Oftast handlar det om hur barnet lever, hur föräldrana mår, hur de kan möta, se och höra sitt barn i vardagen på djupet. Om närvaron i familjen etc) Om familjens morfar gått ur tiden så kan man tänka sig att det varit många känslor som både fått utlopp hos er vuxna såväl som dolts/undertyckts. Detta känner barnen av. Och så , om man inte är medveten om detta, har man en eller annan unge som blir ”jobbig”/”besvärlig”/”problematisk” eller vad man nu väljer att kalla det. Hade ni vuxna supit, slagit era barn eller på annat mycket tydligt sätt inte fungerat som föräldrar hade ingen undrat varför ungen är ”besvärlig”. Men det funkar på samma sätt oavsett vad det är hos en förälder som inte är i harmoni på djupet. Ungen speglar detta. Vad som sker på ytan i en familj är inte alltid det viktiga. Man kan skrika på en unge ibland om bara den djupa tryggheten finns där mellan familjemedlemmarna så rinner sådant av. En ”harmonisk yta” däremot, som döljer inre oro/sorg/smärta/vad det nu kan vara kan aldrig ge en stabil grund för en unge att växa i. Den här ungen är inget ”problem” i sig själv, han visar på något som pågår hos er vuxna. Ge er själva utrymme att handskas med känslor/annat vad det kan vara så kommer ungen att få ro igen. Att han kan räkna har föga eller intet med saken att göra, lika litet som om han råkade ha en fantastisk sångröst eller kunde snida träfigurer. Han behöver föräldrar som har en verklig egen djup inre frid, stabilitet och som har förmågan (och viljan och prioriteringen) att verkline se honom, lyssna på honom och vara helt närvarande med honom på alla sätt. Ge honom detta (blir en gåva för livet!!) så kommer det lägra sig en ny harmoni i er familj. Men detta är ett verkligt åtagande. Detta är vad det är att vara förälder, att vara medmänniska till sitt barn. Önskar att ni finner er väg som familj och som individer i en familj.


    1. Therese Krupa skriver: 24 juli, 2020

      Det klart att det har varit extra tufft under våren med mycket öppna och dolda känslor. Sorg, utmattning och ovisshet. Och jag förstår såklart att det påverkar barnen på ett eller annat sätt.
      Men som jag tolkar ditt resonemang skulle det ju innebära att barns känslor/temperament är helt avhängiga föräldrarna, att deras känsloliv inte kan bero på den egna personligheten, utvecklingen och temperamentet och yttre faktorer som förskola, kompisar, kompatibilitet med syskon och deras personlighet/temperament osv. Visst att vi föräldrar har till uppgift att skapa trygghet och harmoni i den mån vi kan, men det beror ju också på ju på hur väl barn vs föräldrars temperament lirar, hur väl utvecklad barnets förmåga till impulskontroll, självkontroll, känslo/frustrationsreglering osv är. Att enbart säga att föräldrarna speglar barnen och tvärtom tycker jag låter som en ganska grov förenkling. Och också, som alltid, lättare i teorin än i praktiken där vi nu står med tre småbarn och en tillvaro i övrigt som kräver sitt. Att prioritera om helt kanske inte ens är möjligt/önskvärt även om det kanske skulle ge goda effekter på barnen.
      Jag hävdar inte heller att min son är ett problem, han är precis så ljuvlig och krävande och jobbig som han är, jag beskriver enbart att jag tycker att han är svår att bemöta och hantera mellan varven och att han uppvisar vad jag förstår ganska klassiska 6-årsbeteenden genom att testa gränser och utmana som tusan.
      Och det klart att det faktum att han kan plussa bra inte är problemet i sig, men när det sker mycket i huvudet samtidigt som han börjar förstå lite matte, men samtidigt inte så är det ju inte konstigt att det kan skapa frustration innan det faller på plats ordentligt.
      Slutligen hoppas jag, precis som du, att vi hittar en bra och balanserad väg framåt!


  33. Maria skriver: 28 juli, 2020

    Kommentar Anna. Föräldrarna är som TH skriver som svar inte barnets hela värld. Barn föds heller inte som tomma påsar utan har till en del en egen personlighet redan när de föds (som jag tror och jag vet att de flesta föräldrar tror och vet det). Sedan är det klart att hur föräldrarna och andra närstående mår och agerar också spelar in till en viss del. Det allmänna måendet i familjen helt enkelt. Har man ett barn som redan varit lite jobbigt så blir det inte bättre vid 6 års ålder, tror jag många har konstaterat. Minns en arbetskamrat som sa till mig när jag var gravid att bland det värsta hon varit med om i livet var när hennes son var 6 år. Som sagt, det är mkt som spelar in.


  34. johanna skriver: 4 augusti, 2020

    Prata med Mensa. Han verkar ju smart.


  35. Johanna skriver: 4 augusti, 2020

    Med det sagt så kommer det nog inte lösa denna period. Men intelligent det låter han.


  36. Cia skriver: 6 augusti, 2020

    Kolla om det finns ett lokalt nätverk för särbegåvade barn och låt honom träffa likasinnade. Det har gjort under för oss, inte bara för vår mest utmanande unge utan för hela familjen. Plötsligt fick även mamma och pappa och lillebror också träffa likasinnade. För så är det ofta, intelligensnivå mellan syskon skiljer sällan speciellt mycket. Ni har alltså med stor sannolikhet en särbegåvad storasyster också och lillebror. De kommer alla kräva sitt i olika perioder. Läs på extra om flickor och särbegåvning, vi ha en tendens att dölja det och anpassa oss.

    Det ÄR utmanande och bitvis totalt utmattande med snabbtänkta och kluriga barn. Ta hand om er vuxna också.

    Och ja, så klart helt underbart också om nu nån inte trodde det.


Annons
Annons
Annons
Annons

Laddar