Therese Krupa
Annons

Att ta sig igenom ett slutskede

Jag minns såväl känslan efter att jag hade fött Mira. När jag på bambiben stapplade runt på avdelningen på Huddinge Sjukhus med en hoptråcklad mellangård och såg de andra kvinnorna med sina nyfödda.

Jag vet inte om jag någonsin har känt en sån beundran?

Annons

Alla dessa kvinnor hade precis som jag, krystat ut små liv ur sina kroppar.

Annons

Veckorna som följde höll känslan i sig. När jag såg mammor i närområdet slogs jag av någon kollektiv form av beundran och samhörighet – vi har alla gått igenom det här. Vi har pressat våra kroppar och sinnen till det yttersta och fött fram liv. Hur var det ens möjligt? Alla kvinnor före mig, alla kvinnor efter? Detta livets kraftprov?

Samma känsla av beundran, respekt och ömhet känner jag inför alla som har gått igenom en nära anhörigs slutskede och bortgång. Det slog mig med sån kraft häromveckan när jag promenerade hem efter att ha varit hemma hos mamma och pappa. Att det är så många innan mig som har hållit i allt tunnare händer, pussat på kala hjässor och strukit över beniga armar. Som har tagit tempen, doserat smärtstillande, hjälpt till med näringsdryck och vatten. Som stöttat och burit och hoppats in i det sista.

Det är också livets kraftprov, det vet jag nu.

Samtidigt som sorgeklumpen i bröstet känns så massiv att man ibland knappt kan stå upprätt. Minnen som helt plötsligt gör sig påminda som gör att man snorar ner ännu en tröjärm samtidigt som man får högljudda order om att komma och torka ett barn som har bajsat. Hur sorgen vävs ihop med allt annat som är precis som vanligt – rostmackorna med jordnötssmör, gympapåsen som ska packas och APT:n som inte ska missas.

Annons

Det var som en tjej skrev till mig på instagram – helt plötsligt är det som att man upptas i en hemlig klubb man inte kände till. Klubben för de sörjande, som har gått igenom liknande avgrundsdjupa perioder.

Kompisar som jag vet har gått igenom samma som jag gör nu – hur jag för första gången kan förstå, på riktigt. Hur jag kan prata med dem med på en helt ny våglängd. Och jag menar såklart inte att förminska alla värmande, stöttande fina ord och gester som omvärlden visar, trots att man inte har varit där själv.

Men samhörigheten är mer kraftfull än jag hade trott. Och den ger också en tillförsikt i att det går att ta sig igenom, även fast det ofta känns helt ogörbart. Som min fantastiska kompis Sandra tillika klubbmedlem skrev på ett kort till mig som hon lämnade med en middagspåse häromdagen: Det finns en tid efter det här.

Annons

Pappa/morfar och Kasper, den 10 maj 2018 – exakt två år sen

Dela på:

15 kommentarer till “Att ta sig igenom ett slutskede”

  1. Britta skriver: 10 maj, 2020

    ❤️ Kan inte förstå, än. Även om den dagen tar upp mer och mer av min tanke. Men..❤️


  2. Linda skriver: 10 maj, 2020

    Nu är jag så rörd att jag gråter. Skrev ett långt inlägg som svar på din text där du ifrågasatte hur man tar sig igenom detta. Jag skrev typ det du skriver nu om att när man väl är där så blir det så naturligt och precis som att föda barn (fast mer sorgligt). Man har ett före och ett efter. Tyvärr så klickade jag aldrig på skicka den dagen men du verkar redan ha insett detta. Min pappa gick bort i slutet av mars och det var fruktansvärt jobbigt men också naturligt och fint. Skickar mina tankar till dig och de som står dig nära i denna jobbiga tid.


  3. Sofie skriver: 10 maj, 2020

    Det är en svår tid att gå igenom. När min mamma dog trodde jag att mitt liv var slut också. En person som har varit med sedan man tog sina första andetag försvann och kvar var bara ett hål av ingenting. Nu, några år senare så vill jag säga att det kommer att kännas bättre, aldrig helt bra i hjärtat, för där finns mamma alltid, men du kommer snart att kunna andas igen, hulkgråten kommer att lugna sig och bli rinnande tårar vid en grav, minneslund eller en fin plats ni tyckte om. Känslan är alltid kvar. Sorgen över att hon aldrig fick träffa sitt barnbarn är stor. Men vi som lever måste älska det vi har och även prata om de som inte finns längre. Min son vet mycket om sin mormor och vi går till minneslunden då och då och har fina prat om livet. Förstår att du känner dig avgrundssvart, men det blir lättare, jag lovar ❤️


  4. Eva skriver: 10 maj, 2020

    Du skriver så fint! Jag grät mig genom hela inlägget och gråter fortfarande.
    Känner så väl igen känslan efter förlossningen. Den andra känslan har jag ingen erfarenhet av, men fasar enormt för när den stunden kommer.


  5. Helena skriver: 10 maj, 2020

    ❤️ •❤️


  6. Anna skriver: 10 maj, 2020

    Ja, fy, exakt så är det. Man är alla med i samma vidriga klubb. Och varje gång jag möter någon som är där så dras jag dit, till den som förstår ❤️😭
    Jag förlorade min mamma för snart 4 år sedan (som både känns som igår och som en evighet sedan), 64 år gammal. Det gör fortfarande så fruktansvärt ont.


  7. Lina skriver: 10 maj, 2020

    På tal om klubben så tipsar jag om Griefcast, en pod om sorg. Av Cariad Lloyd, komiker och fellow klubbmedlem.


  8. Emma Söderström skriver: 10 maj, 2020

    Förlorade min älskade mormor för några är sedan. Hon fick bara bli 67 år. Vi stod varandra otroligt nära och hade så mycket mer kvar att uppleva tillsammans. Jag kan fortfarande sörja allt hon inte får uppleva, främst att hon inte får uppleva mina barn o att dom inte får uppleva henne. Minns tiden med henne hennes sista dagar med många tunga känslor men med en enorm tacksamhet att jag var där med henne. Det är helt vidrigt att stå där vid sidan o se det ofrånkomligt hemska närma sig men jag hoppas och tror att det ändå kommer värma ditt hjärta efter en tid❤️
    Många varma kramar till dig


  9. Camilla skriver: 10 maj, 2020

    Det du skriver om klubben är så sorgligt och sant. De som inte har varit där än är lyckligt ovetande, vi andra vet, det är mörkt och nattsvart emellanåt men tiden läker många sår men inte alla. De sår som består hjälper oss att minnas, sakna och uppskatta det som finns kvar, de som inte kommit med i klubben än har inte förstånd att på samma sätt uppskatta livet utan tar det för givet.


  10. Anna skriver: 11 maj, 2020

    Nu började jag gråter. Bara bilden på din pappa och din son är så stark. För vi förlorar inte bara våra pappor. Om vi har barn så förlorar vi också en morfar till dem. Den sorgen har varit precis lika stor för mig. Lika svår att acceptera. Efter min pappa dog, så sa jag till kompisar som var i ’klubben’ – förlåt, jag fattade inte. Det går liksom inte att förstår innan. Även om jag skulle ge allt, allt, för att få tillbaka min pappa, så inser jag att den sorgen har gjort mig till en människa som är bekväm med andras sorg. Som kan ser det vackra i det utan att bli rädd och försöker ta bort det. För jag trodde jag skulle dö av sorgen, men det gjorde jag inte. ’To hold space’ kan vara lite överanvänd, men nu förstår jag vad det verkligen betyder. Jag hoppas att du känner att vi alla gör just det för dig. För din sorg och ditt mod. Din svaghet och otrolig styrka. Din oändlig kärlek för din pappa som kommer att lever för alltid.


  11. Josefin skriver: 11 maj, 2020

    Jag förstår också i allt det som händer att vi nu får betala priset för att ha haft en närvarande, klok, kärleksfull, omtänksam pappa, morfar och man i min familj.
    Saknaden efter någon som funnits i våra liv och som kommer att försvinna för tidigt, jag vet inte hur jag ska hantera den. Vem är jag ens när han inte längre finns?
    Det är klart att det kommer att gå. Vi har bara det här livet och det är klart att vi ska leva, men först väntar sorgen som en mörk skog att ta sig igenom. Just nu är jag bara i en period när jag tänker att det är bäst att bara riva loss plåstret. Jag står bara och väntar på att ramla in i den där skogen och jag vet inte vad som väntar och inte riktigt vem jag är när jag kommer ut igen.


  12. Mattis skriver: 12 maj, 2020

    Ja, man får ett nytt perspektiv när man varit i så nära kontakt med döden. Vi vakade vid min farmors dödsbädd i ungefär en vecka innan hon på juldagens kväll gick bort. Vi var inte hos henne då men en sköterska var där. Ganska fint ändå att familjen samlas och håller sällskap under de sista dygnen i livet.


  13. Jenny skriver: 14 maj, 2020

    ❤😔❤


  14. Madelene skriver: 14 maj, 2020

    ❤️❤️❤️


  15. Maria skriver: 15 maj, 2020

    Jag förlorade pappa. Satt hos honom i tre dygn. Hjälpte honom på toa en dag. Matade honom andra dan. Sista dan viskade han att jag inte skulle vara ledsen. Jag strök hans kind o höll honom i handen o sa: Pappa släpp taget när du vill, så får du träffa farmor o farfar o dina syskon. Jag lovar att ta hand om mamma. Pappa somnade in åtta timmar senare på morgonen. Mina barn kom. Vi pratade, vi åt lunch, pappa låg bredvid oss i rummet, han hämtades sen eftermiddag. Vi var alla med honom hela dagen.


Annons

Laddar