Therese Krupa
Annons

Att förstå sig själv och andra bättre

Igår var jag (Tessan) på middag med ett par kompisar där vi kom att prata väldigt mycket om personlighetspsykologi, mer specifikt om Myers Briggs som är ett personlighetstest som används flitigt runt om i världen, inte sällan i rekryterings- och ledarskapssammahang, men kanske framförallt för ökad självkännedom.

Annons

I korthet kan man säga att man bedöms utefter fyra preferenspar – extraversion vs introversion, sinnesförnimmelse vs intuition, tänkande vs kännande, bedömning vs perception. Totalt finns det 16 personlighetstyper som betecknas med fyra bokstäver. Det blir självklart schabloniserat, men gör man ett professionellt utfört test får man även reda på hur starkt man drar åt respektive preferens vilket ger ett mer nyanserat utfall.

Jag har, milt uttryckt, snöat in på detta sen jag gick ett ledarskapsprogram på mitt förra jobb för ett par år sen. ”Jaja, ytterligare ett stelbent personlighetstest”, kanske några av er skeptiker där ute suckar (fair enough), men jag lovar – detta ger både en och två insikter, rentav aha-upplevelser. Sen, visst, kan man vara kritisk till en såpass grov indelning av människor, men jag tycker fortfarande att det finns mycket där att hämta.

Hursomhelst. Jag är och har alltid varit intresserad intresserad av mänskligt beteende och relationer, rent generellt. Och, på senare år en vilja att på ett djupare plan förstå vad det är som ligger bakom begrepp som till exempel personkemi. Vad är det liksom som gör att det klickar i möten med somliga, medan andra får mig att gnissla ner mina tänder och helst vilja pulveriseras? Och, vad är det som gör att jag i vissa situationer briljerar och i andra havererar? Vad gör mig egentligen frustrerad och hur påverkar jag andra i en pressad situation? Och så vidare i all oändlighet.

När vi befinner oss i en stökig, småstressad situation – varför blir min (högt älskade och aktade) man ett tafatt, svagbegåvat mähä? Och varför är jag totalt oförmögen att svara på frågan vad jag gör eller vill göra om 5 år? (separat blogginlägg om att (inte) sätta mål kommer) Och varför börjar jag skruva på mig när någon vill boka in en middag 3 veckor i förväg? Och så vidare i all oändlighet igen.

Det blir ju inte mindre intressant när man tittar på det i egenskap av förälder. Varför upplever jag vissa delar av föräldraskapet som som sjukt utmanande när andra glider igenom det med en axelryckning? Och kan jag göra nånting åt det eller är det bara att kapitulera?

Annons

Och för mig har alltså många av dessa frågeställningar fått ett svar, eller åtminstone någon form av förklaring som har gett mig en ökad förståelse, dels för mig själv, men även för andra, genom det här personlighetstestet. Mycket har ju varit hyfsat tydligt sedan innan, men det har ändå konkretiserat mycket på många sätt.

Jag ska inte trassla in mig i någon djupanalys av mig själv här, men om jag till exempel funderar på vad som är allra viktigast för mig, det jag skattar allra högst, så är det en känsla av handlingsutrymme och frihet.

Jag tar frihet inklusive ovisshet framför trygghet inklusive förutsägbarhet alla dagar i veckan. Jag håller gärna rutiner och strukturer till ett minimum. Jag tar hellre planlöshet med öppna möjligheter, än ett utstakat spår med givna möjligheter, trots att det kan innebära uteblivna möjligheter.

Annons

En bekant till mig uttryckte det så tydligt i samband med en utlandsresa vi gjorde ett år. Vi var ett par dagar i samma stad och åt på en restaurang vi alla tyckte var bra. Dag 4 ska vi äta middag ute igen varpå samma restaurang förs på tal. Jag protesterar vilt och menar på att det finns massa andra restauranger att prova, medan den här killen och ett par till i gänget ändå kan tänka sig att gå tillbaka.

På flygplanet hem börjar vi prata om det, han och jag. Och han förklarar det som att det för honom är värre att ta besvikelsen av en eventuellt sämre restaurang, än vinsten av att eventuellt hitta en bättre restaurang. Hellre att återgå till något bekant som är bra, än att utforska och kanske bli besviken, trots att man även kan bli ordentligt positivt överraskad. Förändringen eller miljöombytet i sig har inget egenvärde. Och det var lite av ett aha-moment för mig, som bra mycket hellre tar risken att bli besviken när möjligheten att bli överväldigad också finns.

Annons

Överlag så klarar jag inte slentrian. Jag är ingen förvaltare. Jag verkar vara i behov av en ständig framåtrörelse och är överlag väldigt luststyrd.

Och här blir det någonstans en liten krock i småbarnstillvaron. Jag blir så innerligt imponerad (och lite avis) på dem som har förmågan att liksom zooma ut och se på småbarnstillvaron som en fas i livet där en del saker sätts på on hold, fokus förflyttas och det är helt fine. Och min oförmåga att göra detsamma leder till att jag känner mig egoistisk och självcentrerad.

För långa tidsperspektiv får det att klia i mig. ”Jamen det är ungefär en tioårsperiod som det kommer att vara såhär, sen vänder det”. TIO ÅR!? Jag. Kan. Inte. Ta. Det. I alla fall inte med ro.

Annons

Och då tänker jag just på dessa likheter och olikheter som definierar oss. Och är man då en person som verkligen värderar och rentav behöver och skapar rutiner, struktur, stabilitet, ett visst mått av förutsägbarhet och trygghet, ja då borde ju småbarnstillvaron på flera sätt kännas mindre friktionsfri. Att man vilar i att livet för ett decennium kommer att fortlöpa på ett visst sätt.

Att dagarna i mångt och mycket är hyfsat likartade, att semestern går till en Bamseklubb eller Legoland i år igen och att den återkommande fotbollsträningen ligger klockan 08.00 på lördagsmorgnarna, precis som föregående år. Hemmet och familjen utgör den fasta punkt och den stabilitet som man värderar så högt.

Jag vet inte hur jag kan tydliggöra att det alltså inte ligger någon som helst värdering i det här. Jag tycker absolut inte att något är bättre eller sämre. Jag försöker bara resonera och förstå.

Min närmsta kompis är till exempel omtänksamheten personifierad. Hon är född med en omsorgsådra som genomsyrar allt hon gör. Hon har jobbat extra inom äldrevården, hjälpt bekanta att plugga inför tentor och tycker att det är jättemysigt att bre mackor och packa en god och påhittig matsäck till sina barn. Hon värderar en organiserad och strukturerad tillvaro.

Hon tycker att första tiden med spädis är mysig. Att smörja, peta, badda, pyssla, tvätta, pilla, klä av och klä på. Det faller sig helt naturligt.

För mig är de momenten – om jag ska vara helt ärlig – inte så värst roliga. Självklart gör jag dem och skulle göra dem tusen gånger om, men jag, till skillnad från min bästis, får ingen tillfredsställelse av det.

Och det klart, att vara förälder är ju ingen övning i att göra saker som är tillfredsställande för sig själv, allt handlar ju om barnets välmående. Men i den här situationen, så självklar i varje bebistillvaro, så får ju min kompis även ut något härligt för henne själv, vilket såklart gör hela situationen mer trivsam.

Och, ska man prata i termer av uppoffring, så innebär ju detta i stort sett noll uppoffring för henne, snarare tvärtom. Medan jag, tja, känner att jag pytsar in och gör en insats. Och summan av alla de insatserna blir att jag på sätt och vis upplever den omsorgsfokuserade bebis- och småbarnstiden som mer krävande än vad hon gör.

Och om vi återgår till det här testet så råkar det vara så att hennes profil ofta benämns som The Caregiver. En profil som cirka 10-12% av befolkningen (i västvärlden) antas ha, mest representerad bland kvinnor.

Glider man över till min profil som ofta kallas The Doer eller The Entrepreneur är det bara cirka 4% som har den och fler män än kvinnor.

Nu hävdar jag inte att man bara ska luta sig tillbaka mot hur ett personlighetstest beskriver en och kapitulera inför att man kan jobba på och utveckla vissa sidor. Typ som ett horoskop där man ba’ ”näe, Saturnus står i retrograd i mitt sjunde hus nu så jag kommer att vara passiv och lättstött i två år”. Men för mig blir det ändå en…lättnad i att kunna tänka att ”kanske är inte min bästa tid som förälder nu under de tidiga småbarnsåren”. Mitt bristande tålamod vs svårresonliga 2-åringar kanske inte är en match made in heaven. Den rutinstyrda bebistiden känns instängd och inskränkande. Men kanske kommer min orädda, äventyrliga och spontana läggning komma komma mer till sin rätt och tillföra mer till mina barn när de är lite äldre?

Ah, jag vet inte. Kanske är jag också mer självisk? Den klassiskt kvinnliga uppoffrande rollen är så otroligt fjärran för mig.

Men, för att återigen understryka – det handlar aldrig om kärleken till mina barn, det handlar om förmågan att förhålla sig till föräldrarollen nu under småbarnsåren då så mycket handlar om grundläggande omsorg, rutiner och logistik. När man egentligen mest vill dra med kidsen jorden runt och ta hela tillvaron på volley.

Om ni nu har orkat traggla er igenom dessa stycken av självcentrering, svammel och lösa resonemang är jag innerligt intresserad av att höra hur ni tänker, känner och resonerar kring det här? 

Mvh,

ESTP

Dela på:

53 kommentarer till “Att förstå sig själv och andra bättre”

  1. Anakin skriver: 4 september, 2016

    Eftersom jag också är intresserad av samma sak kan jag inte låta bli att kommentera här. Jag är klart extrovert och liknar dig – tar hellre en ny restaurang än samma igen. Min man är tvärtom. Men han är kanske inte så vansinnigt road av småbarnsåren han heller… Alltså, rutiner för all del, men i vår familj ser ju INGENTING likadant ut från dag till dag. Ingenting ligger på samma plats i två minuter,. Ett barn som i två veckor ätit banan till frukost vill helt plötsligt BARA äta mackor med kaviar. Som en god vän till mig sa: ”så FORT du äntligen har kommit in i en rutin ändras den – det är det enda en kan vara säker på med småbarnsåren.” Så jag tycker att vi kompletterar varandra ganska bra 🙂 Sen rekommenderar jag den här sidan för lite perspektiv på Meyer-Briggs. Triggervarning på alltihop 🙂 https://zombiesintelligently.com/non-fiction/myers-briggs/
    Med kärlek, din ENFP-guldfisk


    1. hormonerhemorrojder skriver: 4 september, 2016

      Åh!! ENFP – precis som min man. <3


  2. Tina skriver: 4 september, 2016

    Jag gjorde testet på jobbet för många år sen och håller med om att det gav en del insikter om mig själv (då i början av en relation, och utan barn) som var intressanta då. Jag har dock inte reflekterat över det kopplat till föräldrarskap särskilt mycket förut. Men dina tankar får mig plötsligt att förstå min sambo något bättre, som nog är relativt lik din ‘typ’, medan jag är mer lik din bästa kompis. Kanske är det inte av direkt ointresse om familjens välmående som han ser rött av mina att-göra-listor, långtidsplaner och annat…? Ska fundera en vända till på det här 🙂 Tack för intressant läsning!


  3. Emma skriver: 4 september, 2016

    Hoppas jag inte låter raljerande nu, men så här tänker jag efter att ha gjort testet: Eftersom man själv fyller i att man tex ”bryr sig mycket om hur andra mår” har jag svårt att förstå hur det kan vara en revelation när svaret ”du bryr dig mycket om hur andra mår” kommer?
    Kanske har jag tillräckligt bra självkänsla för att förlåta mig själv för att jag tycker småbarnsåren är skitjobbiga, även utan att någon intygar att jag tillhör en personlighetstyp. Jag gillar att slutföra saker och att få vara ifred, haha, såklart håller jag på att krevera av att leva och bo med 2- och 6-åring.


    1. hormonerhemorrojder skriver: 4 september, 2016

      Haha, förstår precis vad du menar. Det här testet är ju inte särskilt raffinerande. Man kan ju även svara utifrån hur man kanske vill vara snarare än ärligt utifrån hur man är. Det riktiga testet är mycket mer abstrakt och långt mer omfattande.

      Sen är de mer omfattande beskrivningarna av respektive typ också mer komplexa. Till exempel – hur agerar/tänker en person som är introvert, fattar beslut på baserat på känsla och har ett behov av struktur i en viss situation? Det är nog just i den kombinationen som revelationerna uppstår 🙂 Förmodligen har man redan insikten om att man exemepelvis är väldigt mån om vad andra tycker om en.

      Och jag är helt med på att man inte behöver något personlighetstest för att legitimera en känsla av att småbarnsåren är skitjobbiga. Absolut inte. Man känner ju som man känner, punkt. Men, jag har blivit så nyfiken på varför, att försöka få en bätter förståelse för var det är skon klämmer, vilka situationer som får mig att brisera och kanske, utifrån det, göra annorlunda.

      Men den största behållningen tror jag ändå är förståelsen för andra människor. Klart att den har funnits innan, men nu kan jag till exemepl förhålla mig till saker min man gör/inte gör, inte utifrån vad jag kanske uppfattat som illvilja/lättja/passivitet, utan utifrån hur han förhåller sig och uppfattar omvärlden. Likaså med projektmedlemmar på jobbet. VArför vissa inte fungerar under säkskilda omständigheter och hur man kan underlätta osv.


    2. Marie skriver: 4 september, 2016

      INTP, Emma??


  4. Angelica skriver: 4 september, 2016

    ENTJ-Chefen
    Japp, det stämmer rätt så bra (även om jag inuti bryr mig mycket om vad andra tycker och tänker så ger jag mig inte utåt ändå).
    Sambon är dock av en heeeeeeelt annan sort! Föga förvånande!!!
    Jag jobbar som förskollärare och därmed i nära arbetslag och vi har gjort liknande ‘tester’ på olika fortbildningar. Ofta är jag en udda fågel i dessa sammanhang. Inom förskolans värld är tyvärr ofta inte ens chefen en ‘chef’ utan mestadels mer lagd åt det känslomässiga, konflikträdda och inkännande hållet. Vilket kan vara fantastiskt bra i vissa sammanhang, men försvåra viktiga beslut som MÅSTE tas samt driva en ‘chefsaktig’ medarbetare som jag själv till vansinne!!!
    Nåväl, inom kort misstänker jag att vi har en ny högste chef i huset då dottern på dryga halvåret redan bestämmer det mesta (till skillnad från hennes lite mer chillande storebror).
    Tack för underbar blogg!!!! Ni förgyller min vardag bland småbarnsbestyren och förhållande-förhandlingarna…(två dramaqueens i samma hus…med ett par små wannabes)


  5. Frida skriver: 4 september, 2016

    Ville bara säga att jag är så rutinmässig man kan bli och är alltid i minoritet när jag gör testet som introvert. Dock tyckte jag fruktansvärt illa om småbarnslivet och njöt inte en sekund av att vara hemma med rutiner och familjeliv.


  6. Monika skriver: 4 september, 2016

    Åh, jag vill äta långmiddag med dig (fastän den inte hade blivit så lång) eftersom jag är INFJ och HSP (highly sensitive person) dessutom så sociala sammanhang tar musten ur mig hur mycket jag än älskar att diskutera personlighetstyper/kemi och relationer. Jag tycker det är så befriande att veta hur man bäst har det för då slipper man göra så mycket fel. Tex vet jag att jag behöver egentid. Alltså helt solo. Så på hela tjocka släktensemestern (20+pers) ser jag till att bo lite avsides och inte på samma ställe som alla andra. Dessutom ‘försvinner’ jag ofta, ibland för att gömma mig hemma ibland för att diska så man kommer ifrån allt snackande.


    1. hormonerhemorrojder skriver: 4 september, 2016

      Åh! Då är du exakt som Sofia – INFJ och HSP! Coolt. Väldigt sällsynt ju!


      1. mom skriver: 5 september, 2016

        Både jag är INFJ och min man (som jobbar med testet) är INSJ. Jag är så pass introvert att jag inte tror jag hade pallat att vara ihop med en extrovert. Men det var först efter att jag gjorde testet (för ca fem år sen) som jag slutade skämmas över att vara introvert. Hos mig är det ett starkt personlighetsdrag och jag fungerar bättre i sociala sammanhang om jag får en stund för mig själv varje dag.


      2. Monika skriver: 5 september, 2016

        Oj, jo det är inte många av oss i den kombon. Dessutom fick jag jackpott – är en sällsynt sort av HSP också. Behöver mycket nya intryck hela tiden för annars har jag tråkigt, men blir lika lätt jättetrött jättesnabbt av samma nya intryck. Ibland får man sucka. 🙂


        1. hormonerhemorrojder skriver: 6 september, 2016

          Känner igen mig (Sofia) i det där! Men en sak jag reagerat på i kommentarerna här o i övrigt när man diskuterar personlighetstyper är att många lugna och strukturerade rutinmänniskor nästan ursäktar sig och tycker att de är tråkiga. Det är ni inte! Ni är klipporna som får samhället att gå runt! Alla kan inte hjula in på hörntänderna och vara crazy creatives eller rymma med en cirkus, även om det ofta är såna typer som hyllas i media etc. Alla behövs och jag vill verkligen hylla alla de trygga, pålitliga och lugna människor som sällan får den cred de förtjänar! /S


          1. Monika skriver: 17 september, 2016

            Det känns gött att veta att det inte är bara jag med den här lite ovanligare kombinationen.
            Och håller helt med Sofia- jag överlåter hjulandet på hörntänderna till andra. Att jag är tråkig tycker jag dock inte alls – och tycker andra jag är det är det ju deras problem.
            Dock tycker jag det är spännande att jag dras till hörntandshjulande människor. De är ju så på hela tiden. Samtidigt det är lika underbart att dra sig undan…
            Och då kommer jag till min fråga.

            Hur går det ihop för en INFJ och HSP att ha barn. Är så nervös att det skulle bli för mycket och sömnbrist etc skulle ta kol på mig.


        2. Josefin skriver: 9 september, 2016

          Hihi va roligt. Scrollade genom kommentarerna för att se olika resultat (älskar detta!) jag är infj och hsp. My god känner jag ibland. Jävla spretigt ibland, haha!


          1. Monika skriver: 7 januari, 2017

            Valkommna till ovanliga vanliga ganget Josefin! Hur upplever du ditt INFJ och HSP-kombo?


  7. Carro skriver: 4 september, 2016

    INTJ – Experten ^^
    Tycker detta är så spännande och att arbeta med sig själv och sin person är väldigt intressant!


  8. Sara skriver: 4 september, 2016

    Jag har gjort Myers Briggs två gånger tidigare på min arbetsplats (alltså det ”riktiga” testet). Fick samma båda gångerna (tydligen är det vanligare än man kan tro att man byter typ, speciellt om det gått några år mellan testen). Mycket är ju problematiskt med detta test såklart, men jag tycker ändå precis som du att det lite kändes som en aha-upplevelse att läsa om sin typ och det är ju mycket som stämmer med hur jag både upplevt mitt arbetsliv och livet som förälder. Min man är förresten ESTP precis som du och han hade fruktansvärt svårt för bebisåren men det är helt klart bättre nu när barnen är 7 och 10.

    MvH/INTP


  9. Emilssyster skriver: 4 september, 2016

    En liten hälsning från en ISFJ… ?


    1. Emilssyster skriver: 4 september, 2016

      .. Även kallad ”Beskyddaren” (”The Defender). Passar kusligt bra in på mig faktiskt. Väldigt intressant.


    2. Emilssyster skriver: 5 september, 2016

      Tillsammans med en ENTJ ”The Commander” också tydligen… sedan tolv år tillbaka. Som upplagt för konflikt.


      1. hormonerhemorrojder skriver: 5 september, 2016

        haha! de brukar ju veta vad de vill, så att säga….


  10. Veronika skriver: 4 september, 2016

    Älskar att prata om sådant här! Kan varmt rekommendera en ”personlighetslära” eller vad man nu ska kalla det, som heter ”The Enneagram” (www.enneagraminstitute.com). Det låter väldigt likt det som du beskriver, men har nog ännu fler ”nyanser” som verkligen ger nya insikter. Har använt mig av det till och från under flera år och lär mig ständigt nya grejer om mig själv och andra i min närhet. Oftast roligt, ibland lite jobbigt, men alltid nyttigt, hehe…


    1. hormonerhemorrojder skriver: 5 september, 2016

      Vad är du? Jag blev en 7:a vilket jag tycker låter helt rimligt 🙂 /tessan


      1. Veronika skriver: 5 september, 2016

        Jag är en 8:a (med 7:a-flygel, mer om det finns om man läser lite). Ja, jag gissade att du skulle bli en 7:a givet det du skrev. Jag har flera kvinnliga 7:a-vänner och de är alla toppen, hehe, så du är inte ensam! Men även min typ (8:an) har ju många klassiska ”manliga” drag, så jag förstår vad du menar med att det är svårt att hitta ”den kvinnliga motsvarigheten” (mina ord, inte dina) ibland… Och så är min make en 2:a, som har många typiska kvinnliga drag – du kan ju gissa förvirringen ibland, hahaha! Kul är det, i alla fall 🙂


        1. hormonerhemorrojder skriver: 5 september, 2016

          Ah, min näst starkaste var 8:an!


          1. Veronika skriver: 6 september, 2016

            Grym kombo, hehe… 😉


        2. hormonerhemorrojder skriver: 6 september, 2016

          Då gissar jag att du är en ESTJ eller ENTJ inom Myers Briggs 🙂 Känner igen mig i mycket i 7:an, men jag är nog lite mer lågmäld än den typiska 7:an. Har inte riktigt samma fear of missing out och är inte heller lika superframåt och genomentusiastisk. Lite tråkigare helt enkelt, haha.


  11. Jennie skriver: 4 september, 2016

    Jag var en typisk ISFJ personlighet, och det passade på pricken, kändes som att läsa en biografi om mig själv, jag har tydligen hamnat rätt då jag tidigare jobbat som kundtjänst medarbetare och just nu är hemmafru ?


  12. Händelsevishandelsevis.wordpress.com skriver: 4 september, 2016

    Vi gjorde också dessa testerna för ett år sedan ungefär och även jag fick flera aha-upplevelser. Främst i hur jag förhåller mig till autoriteter samt att jag (som också är en typisk care giver) lätt blir utnyttjad och har svårt att låta mig själv bli arg för det.
    Vi roade oss även med att sätta bokstäver på våra vänner och tycker att relationerna i stort förbättrats! Kanske hade vi kunnat åstakomma samma förbättring utan tester men det .visade sig vara till stor hjälp!


  13. Ida skriver: 4 september, 2016

    Åh, det är ju såå intressant det här! Och kul! Jag gjorde testet för nåt år sen (antar att det var den förenklade versionen) och satt nästan och garvade mig igenom hela resultatet – av igenkänning 😀 Blev också fascinerad över att det faktiskt finns en maaassa människor som är likadana som mig själv. Skönt att inte vara ensam i allt det knäppa 🙂 sincerely/ ENFP


  14. Sofia skriver: 5 september, 2016

    Gjorde testet, stämde väldigt bra in på mig måste jag säga. Fick kanske inte reda på något nytt precis men kul att få reda på att jag iaf verkar ha koll på vem jag är ??


    1. hormonerhemorrojder skriver: 5 september, 2016

      Vad blev du vad blev du vad blev du??????


  15. Kristin skriver: 5 september, 2016

    Oj det blev många goa skratt hemma, både för mig, stereotyp-ENTJ, och maken, renodlad INTP. Nästan otäckt träffsäkert. Tack!


    1. hormonerhemorrojder skriver: 5 september, 2016

      Jamen visst är det? Jag satt också och smågarvade när jag läste min profil. Båda mina bröder är INTPs så I hear you, hehe.


  16. Frida skriver: 5 september, 2016

    Det här var ju sjukt kul och intressant! Sitter och skrattar högt av igenkänning för både mig (ISFJ) och maken (ESTP). Kommer bli spännande diskussioner om detta ikväll.
    Fick ett gäng kollegor göra testet idag också. Tack för roligt underlag till samtal om sig själv och varandra!


    1. hormonerhemorrojder skriver: 5 september, 2016

      Visst är det? Det engagerar alla. Och, genom det skapar det bättre förståelse. Vad rolgit att din man är ESTP som jag – har faktiskt aldrig träffat någon med samma profil som jag själv 🙂 Utgår från att han är SUPERHÄRLIG heheh.


  17. Emma skriver: 5 september, 2016

    Jättekul test! ESFJ blev jag, först tyckte jag inte den stämde men ju mer jag läste desto mer självklart blev det. Tack för tipset!!


  18. Lena skriver: 6 september, 2016

    Vad intressant! Har inte gjort testet själv, men gör nog strax det länkade testet hehe.
    En tanke bara efter att ha läst din text. Är nog motsatsen till dig, en sån där tryggis som gillar rutiner och det förväntade. Tycker att det kräver så mycket energi att tänka nytt och hitta nya grejer hela tiden. Blir så ineffektivt! (Låter dödstrist jag vet). Men småbarnstiden passar ju inte mig heller för det gååår ju typ inte att hålla särskilt många rutiner med en 4-åring och en 2-åring. Jag vet ju aldrig vilket humör de ska vara på, vilken mat de tänker äta, vilken lek som är rolig och framförallt så stör de ju MINA rutiner, de som jag gärna vill ha för mig själv typ som träning en viss dag eller tv-program (nyhetsmorgon!) som jag vill se. Vi krockar ju ständigt och jag blir ofta irriterad på att jag måste uppfinna hjulet på nytt hela tiden och omvärdera mina rutiner. Det går helt enkelt inte att vinna! 😉


    1. hormonerhemorrojder skriver: 6 september, 2016

      Ah. Det är ju helt sant. I det stora hela är ju dagarnas upplägg likartade och rutinstyrda kring mat/tandborstning/tider att passa/läggning osv, men visst är det jäkligt orutinigt inom ramen för dessa. Hade inte riktigt tänkt på det så! 🙂


    2. anna1 skriver: 7 september, 2016

      Lena, jag förstår precis hur du menar! Jag känner också så. Den här fullständiga oförutsägbarheten vad gäller små barns (eller alla barns?) känsloliv är då sjukt påfrestande! Det finns ju inget rutinstyrt där överhuvudtaget. Typ, kommer vi ut idag utan megaraptus som slutar med att alla gråter? Kommer 3-åringen att tycka att det är det fel färg på sugröret igen när vi fikar eller inte? Kommer vi att kunna läsa en bok tillsammans utan att 3-åringen och 1-åringen börjar tjuta varandra i öronen? Igår gick det – men kommer det att gå idag? Oförutsägbarheten är ju total!! Det känns ibland som att vi bor med två knappt 1 meter långa hustyranner som närsomhelst kan flippa och börja spöa en med skrik och vrål och helt orimliga krav. Jämfört med det är lite inrutade mat – och sovrutiner en piss i Mississippi…. ?


      1. hormonerhemorrojder skriver: 7 september, 2016

        Hahahahahhaha!!! Låter precis som hemma hos oss. /t


    3. Annica Janius skriver: 14 september, 2016

      Åh känner igen mig såå Lena! Har väl äntligen (efter 4 år som förälder och 2,5 år som tvåbarnsförälder) kommit till sans med att det inte går att ha rutiner! Den äldsta dottern har väl svarat ganska bra på rutiner, men minst haha inte alls ?
      Nu när dom äntligen kan sitta en stund själva framför tv (utan att samtidigt riva hela rummet eller möblera om) så har jag hittat en gyllene medelväg; jag får utymme för mina rutiner och vi kan klara dagarna galant så alla är nöjda och glada ?

      Hälsningar en INFJ


  19. thatswedishmamainstagram.com skriver: 6 september, 2016

    Åh, mer såna här inlägg, älskar era längre texter (och längre utläggningar i podden med)! Upptäckte också Myers-Briggs för ett par år sen och det har verkligen lett till att jag förstår både mig själv och min man lite bättre, särskilt nu under småbarnsåren.


  20. Anna skriver: 6 september, 2016

    Jag blev ENTJ, gjort disc test som är liknande och blir då röd. Det stämmer nog ganska bra på mig men när jag läser det så tänket jag ”fan jag är en hemsk människa ”


    1. hormonerhemorrojder skriver: 7 september, 2016

      haha! nej! jag tycker ofta att ENTJ-are är störtsköna! visst, kan vara dominanta och svårrubbliga, men raka, energiska och roliga!


  21. ENFP Evelyn skriver: 6 september, 2016

    Hej! Detta var det bästa som hänt mig denna vecka!! Älskar testet har gjort det flera gånger och ikväll skulle jag äntligen få min sambo att göra testet (troligen hamnar han någonstans långt ifrån mig) han är inte lika eld och lågor som jag. MEN!! Då upptäcker jag att länken inte fungerar?!?! Hur hittar jag testet?? <3 <3


    1. hormonerhemorrojder skriver: 7 september, 2016
  22. Amanda Westerström skriver: 7 september, 2016

    Hej! Måste kommentera det här då det är det mest intressanta blogginlägg jag någonsin läst- och då har jag ändå läst en del 🙂
    Har funderat i dessa banor i hela mitt liv och analyserar/funderar på personlighetstyper och personkemi i alla möten med människor och i familjen! Kul att läsa att andra funderar i liknande banor- trodde jag var ensam 🙂


    1. hormonerhemorrojder skriver: 7 september, 2016

      Jamen det ÄR ju bland det mest intressanta som finns! Och allt som leder till ökad förståelse för såväl sig själv som för andra är ju av godo 🙂


      1. Amanda Westerström skriver: 7 september, 2016

        Word 🙂 och tack för en superbra blogg! Den bästa 😀


  23. Maria SR skriver: 9 september, 2016

    Intressant!

    Jag är en Guardian, ESTJ-A. Inte förvånande alls, särskilt denna mening passade in på mig: Few personality types are as practical and strong-willed as ESTJs”.

    Som förälder är jag precis det, barnens förälder. Rutiner och principer har varit och är viktigt och plättlätt för mig. Men mina barn har ibland kritiserat mig för att jag inte gör mer roliga saker med dem t.ex leka med dem, spela med dem, följa med i deras upptåg. Men det passar mig minst sagt dåligt och det känns lite sorgligt ibland. det finns som vanligt för- och nackdelar med allt antar jag.

    Men jag skulle behöva läsa mer om presonlighetstester, särskilt skulle jag vilja veta hur det här resultatet stämmer ihop med att jag är extremt ”gul”.


  24. Jenny skriver: 27 september, 2016

    Ja jag orkade traggla, och jah känner såhär: detta var det absolut bästa inlägget du nånsin skrivet, och jag har läst måååånga av dina inlägg och gillat alla! Otroligt välskrivet och bra formulerat/ förklarat och ett VÄLDIGT intressant ämne! Nu ska jag göra testet! Tack för superbra läsning!! ??❤️


Annons

Laddar